Under åren som gått sedan jag började skriva denna blogg så hamnar våra katters beteenden, vanor, ovanor, upptåg och/eller bus (emellanåt) i mina publicerade inlägg. När de gäller våra nuvarande pälsklingar, Stanley och Audrey, så har de möjligtvis fått mer utrymme än de tidigare, mycket tack vare (eller på grund av) att de är adopterade. Det som normalt sätt är självklart är absolut inte det när katterna fötts ute i det vilda, är livrädda för människor och saknar den tillit som de annars föds in i.
Efter 3,5 år så har vi kommit en bra bit på vägen, samtidigt som det ibland känns som att vi hamnar tillbaka på ruta ett (eller kanske inte så illa men du förstår nog vad jag menar).
I torsdags kväll kom mannen uppför trappan, glädjestrålande. Han berättade att han lyft Stanley och börjat gå uppför trappan för att visa mig. Halvvägs stretade hankatten emot och ville ner och väl uppe släppte mannen ner S. Jag hann aldrig se. Eller jag såg, både mannen och katten, stående sida vid sida. De tittade på mig. Mannen strök Stanley över ryggen innan katten tassade iväg, efter det fick jag veta vad som precis hänt.
Små, små glimtar av mirakel!
Lyfta och bära är inte tillåtet. Med jämna mellanrum provar mannen att lyfta Stanley (aldrig Audrey ... där är det NO NO!). Vår hankatt gillar inte lyften men vi vet att detta behöver tränas och tydligen gick det hyfsat bra i torsdags.
Men ... trappor är läskiga, det är värre att bli buren i en trappa än på plant golv så "vad som var vad" vet vi inte. Kanske hade det gått bättre utan trappa? Eller inte?
Ett litet myrsteg tänker du kanske men ett jättekliv för Stanley och för oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar