Den 15 februari för 32 år sedan förlovade vi oss, mannen och jag. Champagne och jordgubbar i sängen och sen tog vi ett plan till Paris! Romantiskt, absolut.
Några av våra bästa vänner pluggade där och vi skulle tillbringa en vecka tillsammans. Jag och mannen bokade hotell endast något kvarter ifrån den lägenhet de bodde i eftersom deras hem var alldeles för litet för sovande gäster. Innan avresa fick vi ett fax (!!! ja du läste rätt), det kom till mannens jobb. I Paris var det vår, ungefär 15 grader och sol, underbart härligt tänkte vi och packade lättare ytterkläder.
Då ja (när faxet sändes) men inte när vi anlände. Temperaturen sjönk till nollstrecket och jag tror inte jag frusit så mycket som under den veckan ... Skinnjackor och varma tröjor hjälpte absolut inte mot den råa kylan som gick genom märg och ben. Värmen på hotellrummet var inte så mycket bättre men roligt hade vi!
Några av våra bästa vänner pluggade där och vi skulle tillbringa en vecka tillsammans. Jag och mannen bokade hotell endast något kvarter ifrån den lägenhet de bodde i eftersom deras hem var alldeles för litet för sovande gäster. Innan avresa fick vi ett fax (!!! ja du läste rätt), det kom till mannens jobb. I Paris var det vår, ungefär 15 grader och sol, underbart härligt tänkte vi och packade lättare ytterkläder.
Då ja (när faxet sändes) men inte när vi anlände. Temperaturen sjönk till nollstrecket och jag tror inte jag frusit så mycket som under den veckan ... Skinnjackor och varma tröjor hjälpte absolut inte mot den råa kylan som gick genom märg och ben. Värmen på hotellrummet var inte så mycket bättre men roligt hade vi!
Tillbaka till den 15 februari 1992. Vi hade stämt möte med våra vänner på en bar, tänkte att de skulle få bli de första som fick veta att vi (samma morgon) förlovat oss.
Blev inte riktigt så ... Vi satt med händerna under bordet, inget vi planerat och visste inte riktigt hur eller varför vi betedde oss som vi gjorde. Kompisarna noterade att något var annorlunda, att vi agerade udda och inte var lika avslappnade som de var vana. Så till slut kom den fras som hjälpte oss:
"Upp med händerna på bordet!!!"
Blev inte riktigt så ... Vi satt med händerna under bordet, inget vi planerat och visste inte riktigt hur eller varför vi betedde oss som vi gjorde. Kompisarna noterade att något var annorlunda, att vi agerade udda och inte var lika avslappnade som de var vana. Så till slut kom den fras som hjälpte oss:
"Upp med händerna på bordet!!!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar