Jag är lyckligt lottad som har extraföräldrar, speciellt då mina egna inte längre lever. De är tidigare grannar där mannen för många år sen skojade och sa att han skulle "adoptera" mig (de har en son men ingen dotter). Helt okey, svarade jag. Dessa vänner är mig kära och tillhör familjen trots att vi egentligen inte alls är släkt. De är delar av en familj jag själv valt.
Hur som och med tanke på läget som råder så vet jag att det är ett nej, nej att besöka dem (på grund av att de tillhör riskgruppen: äldre personer), istället valde jag att ringa. Ville kolla läget. Höra hur de mår och hur de resonerar. Låta dem veta att jag kan handla eller göra annat om de så önskar.
Tänkte att de kanske bar på oro?
Men nej. Det blev ett oerhört upplyftande samtal. Jag skrattade högt flera gånger och tackade mig själv efteråt att telefonsamtalet blev av. Mina extraföräldrar har de bra och tar en dag i sänder precis som alla vi andra. De oroar sig inte i onödan och försöker leva sitt så normalt som möjligt samtidigt som de följer de rekommendationer som presenteras. Skönt för en dotter att höra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar