Ett steg i taget

Ibland är det extra jobbigt, som om varje steg är i uppförsbacke och allt du vill är att avsluta det som just påbörjats för att det känns alltför utmanande. Så var det för mig igår.

Jag var inte trött. Vaknade utvilad men konstaterade att det antagligen fanns en del lagrad stress då min mage/tarmar reagerade ... för det var väl inget jag ätit???

Nåja, skjutsade mannen till jobbet, drog på mig löparkläder och stack iväg. Kände direkt, redan i första backen att pulsen ökade och andhämtningen blev tyngre och förstod att denna morgontur skulle bli jobbigare än jag förutsett. 

Ett steg i taget tänkte jag och visste att det när som helst var möjligt att avbryta löpningen för att växla till gång. Ett steg i taget ...

Antog också att detta egentligen var precis vad mitt huvud behövde för att landa i kroppen, återfå balans och släppa på spänning, så ett steg i taget.

Alla träningstillfällen är inte roliga eller enkla, ibland är det motigare, precis som livet och det är okey. Ju längre jag sprang desto mer släppte motståndet och när jag väl låste upp ytterdörren en timme senare så kändes kroppen både lugn och stark. Visste dock att jag behövde fylla på energi efter duschen då jag antagligen tömt mer än jag brukar.

Tack kroppen! 😍