När huvudet undrar varför?

Idag är det dags för löpning i ottan, något som kommer att upplevas rått och kylslaget men som levererar njutning, framför allt efteråt. Tyvärr är min favoritrunda omöjlig, då en del av den står under vatten på grund av översvämning, så undertecknad får springa åt motsatt håll där vägen är bar samt torr.

När jag var liten avskydde jag att bli svettig men av olika anledningar lyckades jag (i tonåren) vända den känslan tack vara omprogrammering av "tänket".

                                      

Jag är lat av naturen men har en kropp som älskar att röra på sig. Sätts det på dansvänlig musik så rycker det i kroppen och jag kan inte sitta still, vilket brukar sluta med en genomsvettig Mia.

Om jag går och tränar händer samma sak, är instruktören pushig och passet bra så tar jag ut mig ordentligt. Vissa gånger (som igår) så att kräkkänslan är nära, för det finns mindre stopp när det jag gör är roligt.

Däremot kan jag ha svårare att driva på mig själv bara för att ... typ springa intervaller eller hoppa burpees när ingen är med eller ser.

Då tänker huvudet: "varför?"

Är motivationen och viljan inkopplad så gör jag det som är planerat (även om jag inte har lust) men för mig är det så oerhört mycket enklare när någon/flera peppar alternativt pushar.

Energin i rummet spelar roll. Och musiken, bra låtval med puls gör livet oerhört härligt, just då i stunden känner jag inte ens om det är jobbigt, kräkkänslan kan däremot infinna sig efteråt.

Hur lat jag än är så älskar min kropp att ta ut sig, att lämna träningslokalen genomsvettig med vetskapen att det finns en soffa att krascha i när jag ätit lite för DÅ får den vila.