Det finns stunder när jag blir "rädd", som ikväll efter jobbet. Det handlar inte om att vara rädd för någon eller något, det här handlar enbart om mig själv.
Jag har en enorm styrka som samtidigt är en av mina värsta fiender. Jag kan vara högpresterande, ambitiös och effektiv. Bra egenskaper i lagom doser men när jag kopplar bort kroppsliga varningssignaler så finns det endast en förlorare: JAG SJÄLV.
I kris, i tuffa lägen och extrema situationer kan jag hålla "för många bollar" i luften samtidigt. Min simultankapacitet och mitt lugn vet att jag klarar "allt". Är det någon jag litar på så är det mig själv. För gruppen, för jobbet, för teamet kan jag fixa det mesta, ingen ska behöva lida och vi ska helst vara steget före. All in ... jag kan vila sen.
Inte bra. Stressen sätter sig i kroppen, inte på en gång men efter ett par dagar. Lugn och fokuserad utåt men speedad invärtes.
Så var det igår efter jobbet. Jag gick hem med en kropp som skrek VILA. En mage som var i uppror utan att egentligen ge några andra symtom än stressignaler, det tog ett par timmar innan lugnet återfann sig, innan jag märkte att andningen åter var djup och magen mjuk.
... snart är det dags igen, ytterligare en kaotisk dag. Andas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar