Trots att jag skalat av och prioriterat bort så har jag för många järn i elden ...
Inser att mannens långdragna sjukdomstillstånd stressar mig mer än vad jag förstått. Eller om jag säger så här, bakslagen de dagar han mår sämre slår undan fötterna på mig. Emellanåt känns det som om jag balanserar på slak lina.
Jag är ingen Wonderwoman, jag är bara Mia.
Visst kan jag trolla med knäna och vända på en femöring när jag måste men inte hela tiden eller varje dag, det tömmer mig på energi.
Ja, jag vet, behöver vara rädd om mig! Försöker igen och igen ... konstaterar att jag inte är mer än människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar