I tisdags hade jag två yogaklasser med 12 timmars mellanrum (i två olika studios), den första var min egen ordinarie och den andra vikarierade jag på. Jag körde samma klass.
Så olika men ändå lika ... eller?
På morgonklassen kom ett helt gäng och energin flödade i salen. En yogi hoppade och skuttade efter klassen för att hon var så lycklig över att ha utmanat sig själv och lyckats! Underbar syn. Så glad för hennes skull.
På kvällen hade jag ingen aning om hur många som anmält sig till klassen? Det visade sig bli två. Den första som kom meddelade att hon ALDRIG yogat. Jag lovade att hålla ett extra öga på henne och vägleda på ett enkelt och tydligt sätt. Så kom nästa yogi, hon ville bara kontrollera att klassen var på engelska.
Nä ... det hade jag inte tänkt (har hittills pratat svenska) men vad sjutton, hur svårt kan det vara att freebasea?!? Ville ju att den unga kvinnan skulle stanna på klassen och samtidigt få ut så mycket som möjligt så jag lovade att göra mitt bästa och hålla klassen helt på "utrikiska". Nybörjaren okeyade förslaget.
Det chakraflöde vi gjorde blev en annan lektion än den på morgonen samtidigt som den var densamma. De båda kvinnorna lämnade studion nöjda, nybörjaren hade fått mersmak och den engelsktalande yogin föreslog klasser på studions schema som borde passa.
Själv log jag, vem har sagt att livet är förutsägbart och enkelt? Det är fullt av roliga utmaningar, uppförsbackar och äventyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar