Den första snön, de första snöflingorna har visat sig i vår stad. Inte för att de lagt sig tillrätta som ett mjukt lager på marken utan mest för att de talat om att oktober snart är över och att vintern närmar sig, åtminstone enligt almanackan.
Jag hann åka till återvinningen/sopstationen med sju säckar löv från trädgården samt lite fallfrukt. Behöver troligtvis köra några vändor till innan det är höstfint på tomten, kanske redan i morgon?
Vi har grannar (de flesta) som kör skottkärror upp på åsen och dumpar sitt trädgårdsavfall i skogen, det får stå för dem. Vi vill inte belasta naturen så den blir en soptipp. Känns både bra och rätt att åka iväg med löv och äpplen till anvisade containrar.
För första gången på länge så hade jag och mannen någon form av gräl eller snarare ordväxling. Mer att han sa åt mig hur det blir för honom när jag tror att han kan skärpa till sig. Jag fick en klump i magen och ingen av oss spratt av energi.
Vill säga till den här sjukdomsdemonen som slagit rot hemma hos oss "... stick och brinn! Vi vill inte ha dig här, du tär." Vi vill kunna ta små steg framåt utan att halka och glida bakåt, typ se ljuset i tunneln. Se utgången och början på det nya. Fortfarande famlar vi i mörkret vissa stunder. Så kommer dagar då mycket känns normaliserat och mitt hopp dansar vildt och glatt. En dag bra ... nästa sämre. Livets bergochdalbana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar