Pantertanter och trötta ben

Jag gillar att träna men att gymma är inte riktigt min grej ... än.

Så kommer yngste sonen hem och säger att han behöver "komma igång", han som under sin uppväxt rörde sig konstant. Killen som växte sent och kämpade i motvind under hela högstadie och gymnasieperioden. Liten och tunn. Inga muskler att sätta emot på vare sig fotbolls eller innebandyplanen när kompisarna växte ifrån honom.

Klart jag "hakar" när Lejonkungen går iväg för att fixa månadskort på närmaste gym! Chansen att få hänga med honom (och kanske även hans storebror) under julledigheten lockar. Och vem vet kanske kan denna början få mig att välja gymmet även när kidsen åker hem till sig?

Sagt och gjort, vi knallade iväg. Satt i roddmaskinen, gick/sprang på crosstrainern, lyfte hantlar och testade några andra maskiner. Fokus: flås samt armar.

Tänkte att vi börjar enkelt, så Lejonkungen håller motivationen uppe och kommer iväg en stund varje dag. Själv ska jag följa med så ofta det är möjligt, det är min plan. Win Win för oss båda.

Gymmet var fyllt av seniorer, framför allt kvinnor. Villiga att hjälpa till då jag frågade om råd. Så coola!!! Häftigt grymma förebilder. En sådan tant ska jag bli!

Väl hemma insåg jag hur mycket jag faktiskt tagit ut mig, att gå nerför trappan till duschen var en prövning. Benen var inte stumma men de hade liksom ingen koll (efter crosstrainern).
Fick fokusera på hur jag satte ner fötterna haha.

Känner mig saligt lycklig över att få hänga med sonen och att vi gör detta tillsammans. Mor-son tid. Troligtvis kommer träningsvärken på beställning, för mig i armarna efter alla hantlar. Det lär visa sig.