När leken känns som det enda rätta

                                                     

                                          

Emellanåt dyker det upp bilder på sociala medier som är påminnelser från en tid som varit. Ofta tycker jag att det är spännande att se vad jag skrev just då, den dagen och om det på riktigt känns som en annan tid.

För någon dag sedan ploppade foton från 2014 (alltså tio år sedan), den hösten då Desigualbutiken stängdes och lades ner i vår stad. Jag hade arbetat där i ett par år, först extra på timmar, sen halvtid och slutligen full tid som visual merchandiser/vice butikschef. Jag älskade det kreativa arbetet, att få styla, hänga om och att få träffa så många olika kunder, hade dessutom lyxen att uppskatta alla mina kollegor.

När vi fick det tunga beskedet att butiken skulle läggas ner trots att vi lyckats vända alla siffror så valde vi att göra ALLT vi kunde för att ha en så rolig sista tid som möjligt och tro det eller inte men vi fick okey från både ägare och högre chefer.

Vissa veckor fylldes av teman och vi klädde ut oss (i butikens kläder eventuellt med accessoar hemifrån, som extrem lång lösfläta för att kunna vara prinsessan Ranunkel eller röd clownnäsa). Vi förvandlades oss till Disneyfigurer, cirkusartister, barn ur Astrid Lindgren sagor, superhjältar och annat som jag just nu inte minns. Arbetsdagarna blev lekfulla, skratt fyllde butiken och kunderna fick något att prata om.

Väljer att dela en del av de bilder som kommit upp i mitt flöde och ler. Jösses så roligt vi hade!

Originell och höstig herrmiddag

  

                               

Har nämnt denna tidigare och väljer att göra det igen, en av de "roligaste" och mest originella böcker vi har i vår bokhylla, den lockar till skratt, höjda ögonbryn, några huvudskakningar samt sneda leenden, om det är en sak denna bok INTE är så är det PK. 

Idag känner jag många män och pojkar som är skickliga i köket, trots eller kanske tack vare det måste jag dela med mig av ett kapitel ur 

100 bjudningar/Husmoderns presentbok 1934:

En herrmiddag

På en herrmiddag bjuds i vanliga fall samma rätter som på vanliga middagar.

Värden har de två förnämsta gästerna på var sin sida.

Här är receptet för en originell herrmiddag.

En herrmiddag behöver inte vara tråkig, stel och hjälplös,

tvärtom de yttre arrangemangerna kunna redan ifrån första början ange stämningen och frånvaron av feminin omvårdnad.

Jag har en gift vän som hårdnackat nekar att gå på middag i ett hus där det inte finns husmor. Han påstår att vi karlar inte kan tänka ut och genomföra en middag utan kvinnlig hjälp.

För att övertyga honom och vinna hans sympatis Davis Cup, slogo vi trenne andra ungkarlar oss ihop och arrangerade en middag som ingen kvinnlig hand rört vid.  

Det retade oss att vår inbitne vän absolut ville ha ett feminint inslag i utfordringen

och i ren desperation rådde jag den av vännerna, som bestod hus och hem till vår fest,

att utfärda inbjudningen i en fingerad systers namn.

Sedan gällde det att få tag i en lämplig syster. Henne fann jag i skyltfönstret hos en känd modefirma, med lite övertalning och så kallad charm lyckades det mig att få låna fönstrets skönaste vaxdocka med hår och djupt urringad baddräkt.

En själsfrånvarande stadsbudsherre kom hem med den sköna, insvept i mjuka skynken och vi satte henne ögonblickligen i själva entrén till salongen och värdinneskapet för middagen var avklarat. Nu hade vi en "syster" som ålade sig som en orm och hade plastik ända ut i naglarna och ett evigt soligt leende och vindrufs.

Den mest konstnärliga av oss fick dekorera bordet och de andra två laga maten och servera. Vi hade bjudit in tre gäster, alla mer eller mindre kräsna.

Det var på höstsidan och torget fullt med lockande villebråd, vi fastnade för fem sjöfåglar, var av tre voro måsar och med dessa vilda djur som huvudrätt

gingo vi att bereda ett gästabud.

(Måsarna oroade oss mest, men den av oss, som hållit i gevär och legat ute i havsbandet,  påstod med bestämdhet att måsen var ätbar. Vi trodde honom och repade dun så att köket såg ut som en fjäderrensningsfabrik ... )

Den så konstnärligt funtade av mina vänner hade bestämt  vad vi skulle servera maten på för servis och delvis lånat ihop den, han fick också stå för dukningen som syntes vår skeptiske vän en aning originell. Kring ett runt salsbord hade han ställt bekväma stolar och takkronan var upphissad så långt under taket att vi inte tänkte på den, dold som den delvis var av höstgrönt och röda blad. I mitten av bordet hade han ställt en gammal tobaksburk, som i vanliga fall stod på spiselkranten och i denna hade han i mossa stuckit ned lilas astrar, rostgula dahlier och vita kritpipor.

Varför vete gudarna men effekten var bra och jag förmodar att det var den verkliga orsaken.

Under varje tallrik låg en rödgulrosig snusnäsduk och de blåa undertallrikarna gjorde sig ypperligt. Servetterna voro av samma ändamålsmässiga sort, omknutna med blåa bomullsband i en rosett. Mellan näsdukarna låg ett lager av finhackat enris

och ibland dem själva blomhuvudet av lilas höstastrar, den småblommiga sorten.

Fyra tennstakar med hemstöpta ljus utgjorde den enda belysningen och vi män togo oss utmärkt bra ut i denna fladdrande dager, men värdinnan - vaxdockan föreföll alltför raffinerad och leende och dekolterad för denna, trots allt, maskulina middag.

                                                             Sven Stål

Hur svårt kan det vara att trycka på en knapp?

 

                                 

Tydligen så svårt att en kort kurs behövs med tydliga visuella samt praktiska inslag. Endast en deltagare och dess handledare, så vi kan lugnt konstatera att "eleven" får all den uppmärksamhet och guidning som kan behövas.

Det är jag som fått en alldeles egen handledning av mannen, hur undertecknad bör trycka på toalettstolens spolningsknapp! Ja, du läser rätt ... 

Hur svårt kan det vara???

Jag tar det från början. I vårt gamla hus så hade båda toalettstolarnas spolningsknappar gett upp och börjat spricka sönder i plasten, det såg inte bra ut så mannen beställde nya och monterade. Vad som dock uppstod var en känslighet vid själva spolningen och det är här min lilla kurs kommer in. Jag trycker för länge, vilket innebar att mekaniken går i baklås och vattnet rinner.

Efter att ha vaknat en natt och hört hur toaletten fastnat i fel läge, fått gå upp och meka samt inte kunnat somna om så fick mannen nog. Jag behövde lära mig att vara lättare på fingret, göra om och göra rätt, ja du fattar, så undertecknad kallades in för tydlig genomgång.

Göra annorlunda så det blir rätt, tror att jag kan det nu men dröjer ändå kvar till tanken fyllts upp och toaletten tystnat. Hur svårt ska det behöva vara?

Ska vi? Eller inte?

 Så till denna veckas stora fråga, var är vår pumpa?

Har inte inhandlat någon ... än. Ska jag eller ska jag inte? Behöver vi en pumpa undrar mannen? Nej, egentligen inte. Vi har en "leksaksmodell" som köptes till sönerna när de var små och som vi brukar dekorera med. En lagom stor med ett glatt och snällt flin.

Det är bara det att jag älskar att skapa, att fundera över hur just detta års variant ska designas och sen karva fram "min" Halloweenpumpa.

Så ska vi inhandla en riktig eller inte? Beslutet kommer att tas under dagen och senast i butiken.  

Om pumpa hänger med hem så infinner sig nästa fråga, hur ska den karvas? Har ingen klar bild i huvudet ännu. Bäst är nog att ta ett steg i taget. Allt kommer att bli som det är menat.

Det syns inte men vi vet

Innan regnet hann jag med trädgården. Fallfrukten plockades i lördags och inga nya äpplen låg på marken men det fanns annat ... löv!

Vi hade räfsat och kört bort åtminstone sex cylindrar fullproppade med höstiga blad (dagen innan) men på morgonen var det som att vårt arbete aldrig gjorts, marken var täckt av gulaktiga löv.

Eftersom jag arbetar hela veckorna så insåg undertecknad att det var lika bra att dra på sig kläder och plocka fram räfsan igen.

Räfsa, räfsa, räfsa ...

Varken tungt eller jobbigt då bladen var torra. Fyllde nya cylindrar och fraktade bort. Åkte sen hemifrån för att hjälpa Lejonkungen att storhandla och kom hem till en trädgård fylld av höstiga löv ... igen!

Never ending story.

Regnet anlände och vi höll oss inomhus. Det syns inte men vi vet och det är huvudsaken. Resten av höstlöven räfsas en annan dag.

Aldrig någonsin mer!

 

Vet inte om jag drömde men helt plötsligt fick jag flashbacks på äcklig picnic frukost.

När jag växte upp så bad sällan (eller typ aldrig) min mellansyster och jag om speciell utflyktsmat. När friluftsdagar inträffade så fattade ingen av oss att vi kunde önska inköp. Vi steg istället upp samma morgon, öppnade kylskåpet och inventerade innehållet för att sedan trolla ihop en matsäck av det som fanns. Hade vi otur så var det dags att handla och då fanns ytterst lite att välja mellan.

Minns en gång när jag skulle åka Finlandsfärja med "baletten" för att uppträda på andra sidan Bottenviken. Samma morgon som avfärd gjorde jag i ordning nästa dags frukost. Det jag älskade mest just då var rostat bröd med ost och marmelad. Smör som smälte på det heta brödet! Jag gjorde i ordning två mackor och hällde juice i en flaska. Packade ned allt i min väska.

Till vardags åt vi fil och flingor. Mamma bakade grahamsfranska. Inget onödigt socker.

Bäst att passa på, göra livet till en fest och ordna lyxfrukost.Trodde jag ... När alla plockade fram sina matsäckar så hade jag nog föredragit fil och flingor. Brödet var kladdigt och segt. Kallt rostat bröd är inte gott! Juicen var varm. Usch!

Sneglade på mina vänners matsäckar, deras mammor hade omsorgsfullt packat ned massor av godsaker. Ja ja

Min egen kära mamma visste knappast att vi skulle "fixa hemma", jag hade antagligen aldrig upplyst henne om den lilla detaljen. Hungrig som jag var åt jag upp de kladdiga och kalla mackorna samtidigt som jag lovade mig själv att ALDRIG någonsin komponera en sån matsäck igen. Ett löfte jag hållit.

Försöker "något" säga mig att jag blivit äldre?

Hamnar återigen i "minnesträsket", de där ögonblicksbilderna som flashar förbi i sociala medier och påminner om en tid som varit 

... eller försöker "något" säga mig att jag blivit äldre? Nä ... inte jag

Får upp ett minne från när Astronauten bodde i Australien och vi skypade, då fick jag känslan att pappa och vår käre farbror Sten var med sonen. Ingen förklaring till anledningen, kanske hade Astronauten ett foto av sin morfar och hans bror? Kanske förmedlade han något som påminde om pappa?

Så dyker nästa minne upp, ett från Desigual där jag skriver att jag arbetar även under min lunchrast. "Psst, säg inget till chefen, jag skriver om Birgit över en kaffe" (ett barnboksmanus som finslipades i butikens kök). 

Tänk så mycket jag gjort under mina lunchraster, pluggat anatomi inför yogalärartenta, designat ny hatt, skrivit på andra manus, tecknat, yogat, planerat, förberett arbetsuppgifter, läst eller bara ätit, druckit kaffe och pratat med någon kollega (vila var något jag just då var mindre bra på).

Tänker att jag kan - när jag vill (eller måste)

Oh yes, oh yes, idag är det fredag!

Inventeringen igår gick alldeles lysande och undertecknad är sjukt stolt över sig själv, tänker att jag verkligen kan - när jag vill (eller "måste"). 

Hade supportande kollegor samt flyt, tror knappast det finns bättre förutsättningar och lärde mig massor. Den där tyngden som helt ärligt legat över mig löstes upp och lämnade efter sig energifylld lätthet.

Idag är planen att njuta av den helg som stundar. Ett par lediga dagar väntar och det avlönade arbetet pausas för annan typ av aktivitet, vilket passar mig väldigt bra.

Önskar dig en alldeles underbar fredag!

Borttappat återfinns

I söndags gav jag mig på den humle som skapat en vacker grön vägg mellan trädgården och den lilla villagata som löper utanför. Resterna av plantorna hade kunnat vila över vintern men eftersom vi funderar på annan grönska så fick jag en impuls att försöka gräva upp eländet.

Lättare sagt än gjort ...

Humle har samma typ av rotsystem som vildvin och kvickrot, vill du bli av med den så måste allt bort. Rötterna var grova och spaden fick bytas både till sekatör och mindre såg. Ned med händerna i jorden, leta efter rötter och sen kapa. Riva, slita, dra ... innan bit för bit lossnade. Är inte klar men har kommit en bit på väg.

Mitt i allt försvann sekatören, den svarta. Mindes hur jag kastat den ifrån mig i något av bytena, antagligen för att den lilla sågen behövdes mer än just sekatören. Bland rötter som låg i hög så var det ingen lätt uppgift att finna sekatören. Varför hade jag använt den svarta? Vi äger både en röd och en turkos, de hade varit lättare att hitta men den svarta är min favorit. Gav upp efter att ha lyft på allt samt tittat i den stora lövcylinder som stod bredvid.

Igår låg sekatören på hallgolvet. Mannen hade grejat i trädgården och kommit på att jag tappat bort den. Han letade också överallt utan att finna ... till han flyttade cylindern, där låg sekatören!

Med eller utan manual

 

 Somliga lär sig direkt enligt manual, anvisningar eller genom goda lärare. Andra klampar i klaveret och staplar sina misstag på hög för att därefter veta hur de INTE ska göra. Gissa vad som passar in på mig?

De som är snälla säger att kreativa hjärnor fungerar så, vi som ofta gör fel och lär oss genom snedstegen. Kanske? 

Normalt sett är jag sällan rädd för att göra "fel" för vad är just rätt eller fel (?), finns otaliga sätt att göra samma sak på. Vi är "olika" men det finns gånger då detta tankesätt inte fungerar. På något vis tror jag att det stressar mig, att behöva inordna mig och följa direktiv. Egentligen har jag ingenting emot detta, jag tycker att det är skönt att veta vad som förväntas. Jag följer gärna överenskommelser och trivselregler men som sagt jag har en defekt när det gäller andras pengar och kassahantering.

Idag har jag lärt mig att stå ut med det faktum att jag är den nybörjare som gör FEL. Det handlar inte om att jag glömmer att lyssna, inte heller om att jag låter bli att anteckna viktiga direktiv för jag gör både och. I livet improviserar jag när något blir annorlunda, tänker utanför boxen och "freebasear" men på jobbet försöker jag följa regler.

På ett tidigare arbete skojade min chef och sa att hon ALDRIG gjorde fel, då sa jag att det behövde hon inte eftersom jag gjorde ALLA men bara en gång (sen lärde jag mig).

Det var för flera år sedan då jag arbetade i butik som jag la märke till detta, att lära sig kassahantering var stressande för mig. Stora summor pengar som inte var mina och som måste redovisas på rätt sätt. Utrymme för misstag var egentligen aldrig okey. Gissa om jag räknade fel!?!

Egentligen har jag lätt för matte och siffror så problemet sitter nog i huvudet, den där rädslan att krångla till enkelheten samt att trassla in mig själv, typ övertänka så att det blir uppochner och bakochfram.

Varför skriver jag om detta? Jo för att det är min uppgift att plocka fram underlag ur kassasystemets back office inför vår inventering. Har aldrig gjort detta ... Skillnaden idag är att undertecknad vägrar vika ner sig. Klart jag kan, säger jag till mig själv. Det ordnar sig. Finns inget att vara orolig över. Bara kör!

Att räkna och kontrollräkna är inget problem, dessutom är vi flera som inventerar men sammanställningen ligger på mig samt att skriva och skicka in. Wish me/us luck!

En skarp högersväng på det mest otippade stället

 

                               

Minns egentligen inte vad jag drömde för detta hände för ett antal nätter sedan men  minns slutet och känslan när jag vaknade. Hur himlen förändrades och en regnbåge plötsligt visade sig i hela sin prakt med färger som snabbt ökade i intensitet. 

Så var de plötsligt två ... lika färgstarka helbågar.

Jag förundrades och ropade till min kusin som gick en bit framför mig. Ville att hon skulle se. I mina ögon vandrade hon precis under de båda regnbågarna. Kusinen stannade upp och vinkade.

Som från ingenstans visade sig en tredje båge och en sekund senare en lustig halvbåge vilken främst påminde om en trafikskylt, en sån som visar avsmalnad väg eller högersväng.

Har aldrig drömt om så många regnbågar samtidigt. Känslan var harmoniskt magisk och det var svårt att undgå att fundera över om drömmen betyder något?

Tre och en halv regnbåge (även om den sista halvan mest liknade en skarp högersväng och var mer fluffigt vit än färggrann) men dock trippla regnbågar! Detta måste vara höstens coolaste dröm!

Frågan är vad halvbågen som var en blandning mellan regnbåge och kölvattnet efter en snabb motorbåt alternativt de vita fartränder som ser ut som moln när vissa flygplan rör sig över himlen, gjorde i min dröm? Vad betyder "skarp högersväng" på himlen???

Hej hopp!

Hur var det möjligt???

                                                      

                                                

Vissa episoder är för knasiga för att glömmas bort helt, som det blogginlägg jag strax ska dela. Det skrevs för mer eller mindre exakt åtta år sedan.

Idag är det lätt att tänka: hur kunde jag missa? Det är dock en fråga vi aldrig får svar på och idag skrattar jag mest åt händelsen. Varsågod!

Hemlig gömma i byxbenet

Under morgonens yogaklass när jag stod i nedåtgående hunden fick jag syn på mitt högra ben. Eller jag såg såklart båda underbenen men det var det högra som såg konstigt ut, liksom kantigare?

Konstigt? Mina tights kändes som vanligt. Varför såg mitt underben så underligt ut?

Så nästa gång vi stod i en framåtfällning drog jag med ena handen över kantigheten, det var inte tyget i byxan som vridit sig. Något låg gömt mellan byxan och huden.

Så fort tillfälle gavs smög jag in handen i benslutet och drog ut ... en trosa. Faktiskt gårdagens trosa som tydligen hängt sig kvar efter mitt förra yogapass!

Ja jag återanvände mina tights ... men inte mina trosor, gör det ibland då de inte blivit svettiga. Hade ingen lust att skylta med mitt fynd så jag smusslade in trosan under filten som låg bredvid min matta och fortsatta med nästa asana.

När sen den svettiga och roliga klassen var över så såg jag till att diskret smuggla ned trosan i min väska. Shit happens!

... inte alls fel utan snarare helt rätt

Idag springer Astronauten Amsterdam maraton medan hans föräldrar följer loppet hemifrån. Det är inte hans första långlopp och kanske inte hans sista? Vem vet. 

Själv brottas jag mentalt med den väst jag designar. Med handen på hjärtat har jag som vanligt en idé i huvudet. Ingen mönster. Tänker att jag löser eventuella konstruktionsproblem när de dyker upp, vilket det gjorde igår.

Istället för breda axelband (om det nu går att kalla det axelband då de är femton centimeter breda) blev det hastigt och lustigt en halterneck. Gäller att vara med i svängarna när mitt huvud arbetar! Inget jag planerat men inte alls fel, snarare helt rätt. "Go with the flow" liksom.

Alla delar sitter ihop men jag är långt ifrån klar. Ser mållinjen men vägen är långt ifrån rak, mycket kan fortfarande hända, kort uttryckt kan jag sammanfatta "det är alltid lika spännande att se slutresultatet"

 

Har en plan

Efter en sjukt hektisk vecka var vi fler än en (på jobbet) som hurrade och firade fredagens ankomst. Nu är det lördag och jag planerar att njuta fullt ut i dagarna två.

Planen är att som "nyladdad" återvända till arbetet, full av energi på måndag morgon, en plan som jag är övertygad om att den håller, därför går jag "all in" för att skapa bästa förutsättningarna för just mig.

Hur parkerar du människa?

Under torsdagsmorgonen så kom inte bara en utan ett antal människor till receptionen för att påpeka att "någon" felparkerat strax utanför huvudingången och inte bara det utan vederbörande hade dessutom ställt sig med nosen mot byggnaden vilket innebar att hela bilen stack ut. 

Det var som om all personal som berättade detta även tyckte att det var min/vår plikt att se till att denne någon genast flyttade sin bil. Jag kollade med en kollega som sa att det inte var så. Lyssnade därför på de upprörda som konstaterade att ingen kunde ta sig fram (vilket var en riktig tolkning) och hur skulle det gå om utryckningsfordon behövde köra just där bilen stod???

Med bilen parkerad längs byggnaden så är det okey att stå femton minuter. Jag hoppades att denna "felparkering" var en "ställer mig här - det går så fort - är strax tillbaka" men insåg efter en stund att tidsfristen gått ut för länge sedan ...

En medarbetare hörde samtalen, sökte på registreringsnumret och ringde därefter ägaren. Denne man svarade att det inte var han utan sonen som använde bilen. Medarbetaren bad ägaren att ringa eller messa sonen för att be honom flytta bilen. Felparkeringen innebar troligtvis parkeringsbot.

Efter samtalet kom kollegan fram till mig och berättade att pappan skulle ta kontakt med sonen som just då skrev tenta. "Oj", svarade jag, "då ligger både telefon och klocka inlåst i ett skåp, det går inte att nå honom nu" 

Berättade för en tentamenssamordnare som konstaterade att hen visste vem denne någon var. En student hade kommit springande med håret på ände och precis hunnit in innan dörrarna till tentasalen stängdes.

Hela förmiddagen stod bilen på tvären, brandmännen i sina bilar kunde ta sig förbi när de skulle äta lunch och om det placerades en parkeringsbot på framrutan är i skrivande stund ytterst oklart.