Hur parkerar du människa?

Under torsdagsmorgonen så kom inte bara en utan ett antal människor till receptionen för att påpeka att "någon" felparkerat strax utanför huvudingången och inte bara det utan vederbörande hade dessutom ställt sig med nosen mot byggnaden vilket innebar att hela bilen stack ut. 

Det var som om all personal som berättade detta även tyckte att det var min/vår plikt att se till att denne någon genast flyttade sin bil. Jag kollade med en kollega som sa att det inte var så. Lyssnade därför på de upprörda som konstaterade att ingen kunde ta sig fram (vilket var en riktig tolkning) och hur skulle det gå om utryckningsfordon behövde köra just där bilen stod???

Med bilen parkerad längs byggnaden så är det okey att stå femton minuter. Jag hoppades att denna "felparkering" var en "ställer mig här - det går så fort - är strax tillbaka" men insåg efter en stund att tidsfristen gått ut för länge sedan ...

En medarbetare hörde samtalen, sökte på registreringsnumret och ringde därefter ägaren. Denne man svarade att det inte var han utan sonen som använde bilen. Medarbetaren bad ägaren att ringa eller messa sonen för att be honom flytta bilen. Felparkeringen innebar troligtvis parkeringsbot.

Efter samtalet kom kollegan fram till mig och berättade att pappan skulle ta kontakt med sonen som just då skrev tenta. "Oj", svarade jag, "då ligger både telefon och klocka inlåst i ett skåp, det går inte att nå honom nu" 

Berättade för en tentamenssamordnare som konstaterade att hen visste vem denne någon var. En student hade kommit springande med håret på ände och precis hunnit in innan dörrarna till tentasalen stängdes.

Hela förmiddagen stod bilen på tvären, brandmännen i sina bilar kunde ta sig förbi när de skulle äta lunch och om det placerades en parkeringsbot på framrutan är i skrivande stund ytterst oklart.

Den livsviktiga leken

"Det står väl inte i Moses lag att gamla kärringar inte får klättra i träd!" 

/ Astrid Lindgren 1978

Hittade denna bild i flödet och förstår än en gång varför jag älskar Astrid Lindgren, hon är den bästa av förebilder på så många sätt. Inte enbart skrivandet och de sagor som för alltid finns i vårt kulturarv utan också för hennes sätt att försvara barnen, djuren och de "svagare".

För mig sprider Astrid livsglädje samtidigt som hon aldrig var rädd att höja ett varnande finger och/eller sätta ord på det hon tyckte var viktigt. Heja Astrids anda!!!

Om Pippi var min hjältinna när jag var liten så är hennes "mamma" det i vuxen ålder. Om jag kan förvalta en del av Astrids livsvisdom så har undertecknad lyckats. Klättra i träd är en aktivitet som hänger kvar och så länge jag har rörligheten och förmågan så kommer undertecknad att fortsätta 😜för vem har sagt att leken enbart är barnens?!

Dessutom gör barn som vuxna gör ... inte som de säger!

 

Vad sysslar jag med?

Tar en stor klunk te och känner hur något blir fel, vätskan rinner inte ner genom strupen utan missar munnen och flödar nedför bröstet, in genom urringningen på morgonrocken och vidare ner mot magen.

Men hallå, vad sysslar jag med?

Lite för avslappnad kanske efter morgonens löptur? Inte vet jag. Alla de tidigare klunkarna gick bra, det var bara denna sista som freebaseade. Ut i det okända, ut ur bekvämlighetszonen. Äventyrslysten.

Annars sitter jag och tittar på en väst som jag påbörjade för ett år sedan men som äntligen dammas av för att färdigställas. Blir kallare för varje vecka och snarare än vi tror (???) vinter. Förra årets tilltänkta väst kommer att värma skönt denna höst/vinter.

Om jag stirrar på västen tillräckligt länge så kanske den designar sig själv!? Eller inte. Hinner inte med den nu, ska gå till arbetet. Lämnar de virkade delarna i en liten hög och tänker att de ligger bra där de ligger. 

Ingen brådska, jag hinner, om inte idag så ... en annan dag.

Redlight district

Ja, du läste rätt. Kanske tänker du på Amsterdam och kanske har du varit där på besök? Kanske inte ... Mina tankar skulle osökt vandrat dit om någon pratat om "red light"

Inser att vi har ett sånt område i min stad men inte inne i city utan utanför inte långt ifrån vårt hem. En vägsträcka där de röda gatlampornas sken härskar. Varje gång (vilket vanligtvis innebär 2-3 gånger i veckan) som jag springer/går i mörkret så sprider det röda ljuset sig från A till B som ett pärlhalsband och så plötsligt så tar det slut!

Gatlampor som lyser rött och inte vitt? Fråga mig inte varför för undertecknad har inget svar även om jag skulle vilja veta anledningen.

Vad som trots allt förmedlas är en viss magi, kanske något spöklik men ändå vacker.

Förra året före jul

... som en kaviartub vilken körts genom stenmangel

                                                

En morgon på min väg till arbetet var det något vid väggrenen som fångade mitt intresse, egentligen ingenting som på något sätt stack ut, det varken glimmade eller sprakade av färg, det var heller varken stort eller för den delen malplacerat men ändå "på fel plats" ... eller ska jag skriva i fel form?

Med buken uppåt låg resterna av en huggorm, som ett tomt skal och alldeles platt som om en ovanligt tung bil kört över ormen och pressat ut innandömet genom munnen. Ett skinn var allt som återstod.

Fick mig att tänka på en kaviartub som du lyckas klämma ut precis allt ur ungefär som om den körts genom en stenmangel ...

Makabert? Ja kanske men ändå inte.

Tankarna höll sig kvar, hur var detta möjligt att platta till samt ut huggormen på detta sätt? Eller hade den ömsat skinn? Men nä ... säger magkänslan, hela kroppen inklusive huvudet låg på marken i ett stycke och käken var öppen.

Vad tror du?

Frågan är: HUR gick det?

Som mamma har jag funderat över hur Lejonkungen skulle klara av den utmaning som hans kompisar presenterade under examensmottagningen i somras, något som lät helt galet för oss föräldrar och var anledningen till uppgiften sonen presenterades inför och på stående fot accepterade.

Lejonkungen gillar god mat, han kan betala en dyr restaurangnota om det som serveras är värt pengarna men han varken gillar eller kan slänga ihop den typen av middag själv, har aldrig varit intresserad. Så kom utmaningen som dessutom innebar att han varken fick googla eller läsa recept. Menyn sattes av kompisarna och de lovade att bidra ekonomiskt utifrån en mall de själva skapade. Utsökt middag = gästerna delar på samtliga utlägg. Godkända rätter = halva summan tillbaka. Mindre lyckade rätter = viss procent tillbaka. Total flopp = 0 kronor.

För mig kändes uppdraget som matmissbruk, att inte få fråga, googla eller läsa recept innan ... hur ska du då veta vilka ingredienser du behöver eller hur mycket??? Sonen var dock lugn, sa att det ordnar sig och vi skakade på huvudet. 

Igår ville han ha skjuts till affären och mannen skickade mig. Jag som fått veta menyn memorerade i skallen alla ingredienser och hoppades att ingen skulle missas. Blev därför imponerad när sonen plockade upp en inköpslista och på ett övertygande sätt bad mig hämta varor medan han själv gick till köttdisken för att köpa färsk oxfilé. Helt ärligt verkade han ha koll. Var kom den ifrån?

Jag vet att han inte fuskat, då han varit noga med att de oskrivna reglerna måste följas. Med fullastad kundvagn betalade han och försvann sen in på systemet. 

10 gäster, alla nästan två meter långa (män i sina bästa år) kräver stora mängder av allt möjligt. Jag väntade utanför. Min känsla hade svängt, oron över matmissbruk hade försvunnit, istället grodde en tillit att sonen faktiskt kommer att överraska alla. Efterrätten fixade han i fredags och bilden på cheesecaken visade något som kunnat vara min skapelse.

"De ska få betala", sa Lejonkungen och faktiskt tror hans mamma att det blir så. Han kommer att överraska inte bara oss, sina gäster utan också sig själv.

Här är menyn som ska göras från grunden:

• Fördrink: Vet inte men gissar på caipirinha eller mojito
• Förrätt: toast skagen
• Varmrätt: biff wellington med sötpotatisklyftor, hemmagjord bearnaise samt tzatziki 
• Efterrätt: cheesecake med mangosås/hallontopping

Kunde den ha rymt eller lekte den kurragömma?

Intressant upplevelse ...

Igår stoppade jag i mina linser innan det var dags att gå till arbetet. Regnet låg i luften och fyra plusgrader mötte mig utanför ytterdörren. Kanske en alldeles vanlig höstdag i oktober?

Väl på jobbet startades datorn och undertecknad slog sig ner vid skrivbordet, den stunden innan huset vaknar och det blir fullt upp är härlig ... stillheten och tystnaden inne på kontoret. Tanken var att hinna beta av ett gäng mejl innan jag skulle förflytta mig till receptionsdelen.

Vad underligt jag såg, liksom oskarpt?

Blinkade med båda ögonen. När blicken höjdes såg jag skarpt men när skärmen studerades flöt texten ihop och exakt allt blev suddigt.

Kunde det vara så? Hade en lins rymt eller lekte den kurragömma? Kanske den trillat ur ögat och landat på handfatet hemma? Antagligen. Flyttade linsen jag bar till andra ögat men det blev inte bättre, snarare sämre. Bytte tillbaka.

Kanske var en lins trots allt bättre än ingen? Det fick duga ...

... och det gjorde det.

Dags att släppa sargen

"Vad ska det bli?", undrade mannen, var på jag svarade: "Det får du se ..."

Han förstod inte och tyckte nog att det varken var ett särskilt informativt eller trevligt svar. Faktum var och är att JAG inte vet.

Japp så är det när undertecknad bjuder in kreativiteten. Material väljs efter motivation och sen släpper jag sargen och skjuter från höften, för det är här min styrka finns, tillit till den egna förmågan.

Fast om sanningen ska fram så hade jag fröet till en idé (när mannen ställde sin fråga) men visste inte om "lagret" räckte, inte heller hade undertecknad mönster/ritning eller glasklar vision om slutresultat ... så varför svara annat än: det får du se, faktum är att även jag får se.

Hittade garn i mina gömmor och det är råmaterialet och letade därefter fram en virknål. Jag blir mer begränsad med stickor så de fick ligga kvar i lådan. Virknålen är lättare att skapa med så den är min kompis i det ovissa projektet. Idén får klarna på vägen och har jag riktigt tur så räcker garnet ... annars får jag repa upp och börja om på nytt.

Smart unge!

Vissa minnen är underfundigare än andra, idag tänker jag därför bjuda på ett från 2011. Det var en söndag och vi bodde mitt i city i en mysig vindslägenhet. Just denna dag samlades alla på innergården för "höststäd", både gammal som ung, föräldrar och barn. Dessa sammankomster var alltid trevliga. Vi jobbade tillsammans och sen grillade vi ihop.

Ett grannbarn kom fram till mig när vi städade gården som intensivast.

"Visst heter det gårdsstäd?"

"Ja", svarade jag.

"Men ... varför blir det då så skräpigt?"

"Först blir det skräpigt av alla avklippta grenar och sen blir det snyggt."

Flickan skakade på huvudet och uttryckte om igen att hon inte riktigt gillade kaoset, vi skulle ju faktiskt städa.

"Har du någon idé hur vi ska göra?", frågade jag.

"Ja, håll i grenen när du klipper av den och sen kan du gå och slänga den direkt i containern"

"Så här?"

"Precis, då blir det gårdsstäd!" 

Zlatan är du redo för match?

För exakt nio år sedan publicerades detta inlägg på min blogg. Historien är helt sann och minnena tydliga

Zlatan och jag

Tja, det är jag Tiger.
Matte har sagt att jag kan få skriva bloggen idag.
Såg på landskamp i fredags men matchen var rätt trist. Lagerbäck borde ringt in mig.
Zlatan som alla pratar om är stor, han gillar att trixa och dribbla med en fotboll, precis som jag. Vi är ganska lika.

Hemma hos mig tränar jag flera gånger varje dag. Husse har köpt egna bollar till mig, ibland är han med i matchen och då blir det extra kul. Matte däremot är ingen riktig fotbollsspelare.

Alla grabbar i min flock gillar bollsporter men nu för tiden är jag den som är mest aktiv. Precis som Zlatan tränar jag mycket och hittills har jag aldrig skadat mig, om vi räknar bort den gången när jag tappade ett liv och nästan gjorde slut på resterande åtta.

Det var på öronpropparnas tid, innan husse köpte riktiga bollar till mig.
Han noterade att jag har talang. En öronpropp hade hamnat på golvet och jag började dribbla, ville visa honom att jag också kan, lika bra som husse och småhussarna. Jag tog upp bollen i munnen, blåste iväg den som om jag fått en passning och visade alla mina trix. Husse blev impad. så varje gång jag blev taggad så gick jag till honom och så fick jag låna en öronpropp.

Så en dag mådde jag pyton. Matte gav oss mat och jag åt men den vände i halsen och kom upp igen.
Ingenting hjälpte. Allt jag försökte äta vägrade ge mig kraft, istället kräktes jag och blev allt tröttare.

Husse och matte blev oroliga och tog mig till en veterinär. Jag avskyr att lämna hemmet i en bur!
På det läskiga stället blev jag undersökt. Där sa veterinären att jag hade en öronpropp som satt sig som en kil mellan matstrupen och magsäcken!
"Aha!", sa husse, "så det är där öronproppen är, tyckte att jag saknade den."
Husse fick skäll av min doktor, för öronproppar är farliga leksaker!.

Om jag skulle överleva så var operation enda lösningen.
Jag hamnade under kniven och fick sova kvar. Sen satte de på mig en konstig strut. Det var omöjligt att spela fotboll, jag kunde knappt gå. Inte heller kunde jag krypa in under sängen eller bakom stora soffan. Mamma skydde mig som pesten, hon ville inte ha något med mig att göra när jag såg ut som en utomjording.

Efter en månad var jag mitt vanliga jag igen och frågade husse om jag kunde få låna en öronpropp? Han skakade på huvudet.

Senare fick jag en present, fyra egna bollar och de är mycket bättre än de gula öronproppar jag började träna med. 

Så Zlatan är du redo för en match?

Antiklimax

Igår fick jag ett riktigt brev med posten! De är få som skriver på det viset nu, kanske känner jag enbart en person? Fint brevpapper och vacker handstil samt ett magiskt innehåll ...

Jag följde avsändarens uppmaning, att ta med brevet till läsfåtöljen. Drog upp benen under mig och läste. Beslöt först att jag självklart skrulle skriva tillbaka, absolut! Så mindes jag hur lång tid det faktiskt kan ta från dörr till dörr. Frimärket som ska på och posten som delas ut varannan dag.

Nä ... kanske vore ett mejl bättre? Om du som jag äger en laptop kan denne tas med till läsfåtöljen. Du missar visserligen handstilen och det fysiska brevet men orden kan vara desamma.

Ändrade mig igen, varför vänta? Jag ville prata med avsändaren direkt, kanske borde ringa istället!? Sagt och gjort, numret slogs, hörde signalerna gå fram men just då fanns ingen som ville eller kunde svara.

Antiklimax ...

Vi får se om det blir ett handskrivet, ett digitalt brev eller om vi hörs på telefon, oklart just nu men kanske glasklart när du läser detta.

 

Språksvårigheter

 

                                 

Det finns tillfälligheter när jag och mannen inte pratar samma språk trots att vi tror att vi gör det.

Båda talar visserligen svenska men på något vis uppstår situationer då han inte förstår vad jag säger, det är som om han pratar tyska och jag franska.

Kommunikationssvårigheter är bara förnamnet. Oftast inträffar detta när vi tycker olika och båda står på sig. Antagligen lyssnar vi sämre, då vi istället  koncentrerar oss på att framföra vår egen åsikt så övertygande som möjligt.

Gäller i dessa stunder att dra i handbromsen, backa tillbaka till ruta ett och ta ett litet steg i taget så att båda hinner med samma tåg.

Oj, oj ... tar både kraft och energi. Man kan ju tycka att vi efter 30 år borde kunna tyda varandras minsta suck men så är inte fallet. Vi lär oss fortfarande. Emellanåt tar vi var sitt djupt andetag och försöker därefter att lyssna på riktigt DÅ märker vi att svenskan återvänder.

Hej svejs!

... snurrar som ett mantra i huvudet

Att brottas med humle är inte att rekommendera, ändå gör jag det frivilligt. Det är som om våra "plantor" byggt upp sig lager på lager. Vackert grön med blomknoppar, frodig och majestätisk men för tung för vårt staket av armeringsjärn och trästolpar (vilket det vilar på).

Att klippa ner med sekatör tar för lång tid så igår åkte häcksaxen fram, skalade av det yttre lagret och kunde sen arbeta mig inåt. Fyllde skottkärra efter skottkärra med humle och körde iväg till den plats som vi får dumpa ris och grenar.

Hur många timmar jag än avsatte så är undertecknad ännu inte klar ...

Lager på lager, har humlen vuxit sig stor och mäktig. Den har skyddat oss från insyn, fungerat som vindskydd och erbjudit en vacker grön vägg att vila blicken på.

Idag syns enbart resterna av växten och det är så vi vill ha det. Den ska bort, ersättas av något annat men ännu är jag inte i mål, har ytterligare ett antal timmar av klippande, bortfraktande och rensande framför mig ...

Ett steg i taget, är vad som snurrar som ett mantra i mitt huvud. Bit för bit, lite i taget och till sist så kommer jag att vara i mål.

Det gick bra ... not!

Slet mitt hår samtidigt som jag försökte boka konsertbiljetter, gick mindre bra ...

Kanske det var länken som var seg eller så var det inte meningen att jag skulle aktivera mig med detta just då (en fredagkväll)? La därför ned verksamheten för att ta upp den senare, typ idag. Hoppas det fungerar bättre! Om mina vänner lyckas så borde väl även jag klara av detta uppdrag. Eller?

Lördag, som jag längtat! En ledig helg ligger framför oss. Tid att hänga i trädgården, att kanske träffa vänner samt att hänga med familjen.

Startar morgonen med en löprunda, för att bara vara och landa i mig själv och naturen. Pausa och svettas. Hösten har anlänt och det är nästan som att jag vill stoppa tiden. Färgerna förändras, luften är krispig och dimman ligger mjukt över marken. Det är vackert.

DÅ och NU

 

För två år sedan mötte jag den första studenten som undertecknad skulle vara mentor för, en landskapsingenjör som genast utbrast :"Är det DU! Vad glad jag blir, du sprider positiv energi" 

Alltså, kunde jag få en bättre start? 

Tydligen hade studenten tentat och haft mig som en av sina värdar. Fanns en svag minnesbild hos mig samtidigt som personen på intet sätt utmärkt sig, undertecknad hade dessutom arbetat på många examinationer och träffat massor av studenter, vilket inte underlättade min minnessortering. 

Nu två år senare är hen inte min mentorsstudent längre men kommer gärna förbi receptionen för att få en kram och prata. Hen är självgående och mitt arbete som mentor avslutat men det finns något speciellt i vår relation, det är som om ingen av oss vill släppa den andre helt. Kanske vänskap.

Helt plötsligt får jag vara den människa som hen frivilligt väljer att dela livets bergochdalbana med (har studenten visserligen gjort hela tiden men nu på ett annat sätt). 

Min känsla blir (om och om igen) som efter vårt allra första möte och jag tänker: wow! Något rätt gjorde jag/vi.

Tacksam är enbart förnamnet

Under ytan ...

Den sista veckan har jag jonglerat så sjukt många bollar att undertecknad är rädd för att tappa flera av dessa. Om problemlösning och detektivarbete är spännande så kan det nu konstateras att det finns gränser. 

Känner mig inte stressad i huvudet men vet av erfarenhet att trots mitt lugna yttre så går kroppen upp i varv, vilket gör att jag måste lyssna på minsta lilla signal (inifrån) så att möjlighet finns att balansera upp tillvaron eller kanske dra i handbromsen.

Hur roligt det än är med full fart framåt så behövs pauser (samt faktiskt tristess) för att landa och hämta ny kraft. Idag hoppas jag därför på ett lugnare tempo, ett där vi slipper "släcka bränder" och istället kan fokusera på en uppgift i taget.