Jag tänker att jag kan lära mig det mesta om jag vill, känner mig sällan rädd att prova på nytt. Men det finns ett område som jag inte känner mig så bekväm i. En situation som jag för tjugo år sedan gärna försatte mig i men som nu inte är lika lustfylld.
Jag är ingen husmoder, kan inte se mig själv som en sådan. Gillar inte att stå i köket i timmar och laga mat eller baka ...
Min terapi är varken att städa eller fylla frysen med ätbara hemproducerade produkter. Jag har systrar som är bättre lämpade, speciellt en. Jag beundrar deras förmågor och hjälper gärna till men så fort vi ska ha middagsbjudning hemma så tänker jag att andra lagar godare mat ...
Har hänt något med mitt tänk. Det är inte så att gäster eller familjen klagat. Jag kan om jag vill, det är bara det att jag så sällan har lust.
Redan som små fick vi börja laga mat hemma. Pappa delegerade när mamma veckopendlade för att vidareutbilda sig. Det bakades och experimenterades och jag/vi njöt av friheten att få prova på. Den enda regel som fanns var att köket skulle städas efteråt och lämnas snyggt.
Då älskade jag att laga mat och testa nya recept. När kidsen föddes höll detta i sig. Jag prenumererade på Allt Om Mat och läste kokböcker. Sen hände något? Tror det var när jag började arbeta igen och tiden blev knapp?
Idag har jag tappat självförtroende på denna punkt, så är det bara.
Men emellanåt tar jag kraft och bjuder andra än familjen på middag, denna helg är en sådan. Vi har handlat och planerat. Maten kommer att bli god och uppskattas, för jag vet att jag kan om jag vill. Tanken sitter i huvudet. Frågan är varför jag tillåter tvivlet att stanna?
Puss och kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar