Jag gjorde det, lyckades när jag som minst anade det. Wow! Känner mig så oerhört överraskande glad. Nu vet min hjärna att kroppen kan :) så då är chansen stor att jag snart fixar det ouppnåeligagen.
Det var på yogaklassen det skedde. Vi gjorde lotus, en asana som jag enbart till hälften klarar av. Mina höfter har liksom talat om för mig att de inte är redo. Kanske kommer de aldrig att vilja lära sig den positionen? Och DET måste jag acceptera.
Jag har fått lära mig att vissa kroppar inte passar för lotus och tänkt att kanske är min kropp en av dessa?!
Men nu tillbaka till yogaklassen. Alla uppmanades att försöka, åtminstone gå in i halvlotus, det kan jag så instruktionerna följdes. Sen föreslog G att vi skulle ta andra benet och vika in det över det andra. "Okey då", tänkte jag och tog mitt vänstra ben och foten. "Jag går så långt som kroppen tillåter"
Foten lät sig lyftas över den högra benet och plötsligt satt jag i lotus!!! Vad var det som hände? Mina muskler var varma och mjuka och det gjorde självklart skillnad. Hela jag fylldes av en barnslig lyckokänsla, ville jubla högt, skutta, dansa och sjunga men eftersom vi var mitt inne i en klass så satt jag stilla och log. Mungiporna gick enda upp till öronen.
Vi uppmanades att testa den ena "överkursasana" efter den andra, strävansmål. G visade och flera av de andra lyckades. Min mattgranne och vän lyckades med en övning som han antagligen inte trodde var möjlig, blev så glad för hans skull. För alla som vågar prova, för de som lyckas, för att vi så lekfullt får testa våra gränser och för att jag kom in i lotus för första gången i mitt liv. Wow! Tack.
Puss & kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar