Utanför bekvämlighetszonen

Idag har jag testat något nytt ... igen. Partneryoga men utan partner!

Frågade mannen om han ville testa? Svar: nej. Kollade därefter med mina främsta yogabuddies, ingen av dem kunde. Skulle det stoppa mig? Nä, knappast. Jag gillar att utmana mig själv.

Kom till studion i lagom tid. Fick en stor varm kram. Rullade ut min matta och upptäckte en annan yogi som saknade partner så jag bjöd in henne att bli min för ett par timmar och fick ett JA till svar.

Tillsammans utmanade vi oss själva och varandra. Det som var häftigt var att vi båda valde att utan att reflektera litade 100% på någon som vi sett men inte känner.

En uppgift som vi fick i början av passet var att titta varandra djupt i ögonen och hålla kvar blicken i flera minuter. Jag vet att just detta kan vara både provocerande och svårt. Oanade känslor kan dyka upp. Du kan börja gråta, bli arg eller skratta (det sista är främst ett försvarsskydd för att slippa konfronteras med dig själv). Har du aldrig provat detta tidigare så är det svårt att veta hur just du ska reagera.

Jag kände mig helt lugn. Såg in i ett par vackra bruna ögon. Tänkte att jag ville förmedla trygghet och tillit. Kanske lyckades jag? Kanske tänkte min partner förmedla samma känslor till mig? Oavsett så hade vi ett par spännande timmar tillsammans.

Vi fick lyfta varandra, flyga, luta oss mot och från samt försöka synkronisera vår andning. Att gå på en workshop som denna som par måste vara häftigt. Band förstärks och knyts. Allt handlar om outtalad och uttalad kommunikation, att verkligen våga lita på sin partner, ta emot samt ge från hjärtat. Häftigt!

Kram