Från ingenstans kom symtomen och sen gick allt väldigt fort. Ingen av oss har riktigt förstått, inte förrän ikväll.
För cirka en vecka sedan skrev jag om vår prinsessa, vår honkatt Ravelli. Den kloka, sociala och smarta tjejen i familjen. Katten med den mjukaste pälsen vi någonsin smekt.
I över en vecka har hon nyfiket kommit till matskålen för att nosa och kanske prova lite innan hon backat undan. Ingen mat eller ytterst lite mat har inneburit ett snabbt avmagrande.
Igår under min lediga dag kände jag i varje cell att något inte stämde. Ravelli har inte kunnat hela sig själv. Inga godsaker i världen har gjort skillnad.
När mannen kom hem beslöt vi att söka hjälp. Han började med att googla, resultatet förstärkte känslan att det var hög tid att åka till veterinären. Vi hade väntat länge nog.
Jag pratade med Ravelli, berättade om huset, om trädgården och att de (hon och Tiger) snart kommer att få tillbaka sin frihet att gå ut och in som de själva önskar. I mitt hjärta insåg jag att den drömmen kanske aldrig skulle uppfyllas ...
Veterinären bekräftade våra farhågor. Njursvikt. Inget att göra, Ravelli var döende. Från att ha varit en fullt frisk katt under alla sina 15 år så var det som om någon dragit ur proppen eller skjutit henne i bröstet.
Tårarna rann ... kanske mest för att hon aldrig skulle få uppleva sitt nya paradis?
Vi har fått äran att ha henne till låns så länge och för det är jag oerhört tacksam. Ravelli har haft ett bra liv.
Ingen ska behöva lida. Beslutet var enkelt men smärtsamt. Vi lät henne somna in. Nu fattas hon oss ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar