Ett steg i taget

Hur kul är det när pengarna du betalat ut till dig själv i lön är helt slut när lån och räkningar är betalda? Och då har "nästa" månad inte ens startat, den som lönen är menad att täcka upp för.

Borde jag lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet?

Eller gå omkring med en stor klump av stress i magen?

Sova dåligt om natten?

Gråta och vara otröstligt förtvivlad/ledsen?

Kanske? Inte vet jag. Alla reagerar vi olika och min grej har aldrig varit att kraschlanda (inte ens de gånger jag kanske borde). Stannar i stället mitt i nuet och tittar mig förvirrat omkring. Söker lösningar. 

I dagsläget så leds jag av en intuition som säger "ta ett steg i taget" och jag lyssnar. Huvudet däremot studerar mig skeptiskt.

Kanske är jag naiv? Kanske inte. Vad jag känner är att den stig som trampas är rätt, att jag mår bättre än någonsin - trots nuläge och förutsättningar. Men ett extraknäck vore bra, det inser till och med jag.

Ett steg i taget. Jag rör mig långsamt framåt.