Idag minns jag en episod från min barndom. Min ena syster med änglalockigt hår kammade sig själv men enbart det hon såg i spegeln, med andra ord så missade hon det mesta av sitt blonda vackra svall. (För information var syrran inte gammal men ändå tillräckligt stor för att "kunna själv") Traumat i detta minne var när mamma till slut fick borsta igenom de trassliga lockarna, min syster är nämligen väldigt håröm. Mamma tog lite i taget och min syster grät, efter det borstades håret alltid grundligt och min lillasyster slapp den pina som inneburit så mycket obehag för henne.
Varför detta minne?
Jag borstade precis ut mitt eget ... Vind i lockarna kan vara problematiskt eller om jag sprungit och svettats (för att inte tala om saltvatten ...). Fungerar aldrig att fuska. Mitt vilda lockiga rufs trasslar då ihop sig ordentligt.
Jag brukar vända kalufsen upp och ned över badkaret och reda ut håret. I går fastnade kammen direkt. Fick ta små små partier i taget och emellanåt använda muskelstyrka för att ta mig igenom trasslet.
Tack gode Gud att jag inte är håröm!
Nu är lockarna mjuka igen och utdragna. Det vilda är tämjt. Känns bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar