I boxen, utanför och balanserandes på kanten

Mannen har ett, sonen två och jag inget.
Orättvist kan tyckas men för två år sen var det annorlunda, då dubbelarbetade jag, så mycket att jag sen mådde bra av att butiken helt oväntat lades ned och jag fick tänka om. Vila. Nu är jag energifylld, laddad och redo att ge mig i kast med nya utmaningar.

Idag är jag mitt emellan projekt. De uppdrag jag haft är klara. Barnboksmanusen med text och illustrationer har gått iväg med posten och hattarna har fått vila i ett par dagar. Känns tomt. Jag är som ett blankt oskrivet blad trots min energi. Funderar på vad jag ska hitta på nu?

I dagarna två har jag agerat bollplank och dörröppnare åt de låssmeder som huserat i vår bostadsrätts förening. Ett helt okey uppdrag, rätt kul faktiskt eftersom låskillarna var trevliga och jag gillar att träffa nya människor.  Dessutom tycker jag om när projekt flyter smidigt och de som är inblandade blir nöjda över resultatet. Låssmederna har lämnat föreningen och jag har gjort mitt, i alla fall för denna gång.

Nu infaller lugnet och jag återvänder till jobbsökandet. Tar en dag i sänder och funderar fortfarande på vad jag ska bli när jag väl blir stor.

Har precis haft möte med min jobbcoach eller rådgivare som hon säger att det heter. Jag gillar henne och det är alltid med ett stort leende på läpparna som jag går dit. Efter att jag berättat om allt jag gjort och vad som hänt sen sist så undrade M hur jag mår? "Bra" sa jag men fortsatte sen meningen med "...fast lite frustrerad".

För frustrationen knackar på dörren och trots att jag inte har någon tanke på att släppa in den, så är det emellanåt svårt att ignorera den.

Min jobbcoach kan läsa mig så när hon frågade förstod jag att det var lika bra att säga mer än bara bra, även om jag faktiskt mår bra.
Redan under min uppväxt talade min pappa om för mig att jag aldrig kan bli pokerspelare, har inget stoneface och ärlighet vara längst.

M skakade på huvudet och sa att hon hade god lust att svära, att rekryterare tittar på ålder och inte förmåga, att de vet inte vad de går miste om.
Ja så är det men är det något jag inte kan så är det att bli yngre, där går gränsen för mina förmågor.

Jag tänker i boxen, utanför och balanserandes på kanten. Att stanna i min bekvämlighetszon är inte nödvändigt däremot behöver jag emellanåt bollplank.

Tackar en författarvän som igår tipsade om ny skrivutmaning, jag är på! Något att sätta tänderna i under tiden som jag fortsätter att funderar över livet. Iden till texten är färdigformulerad i huvudet, nu är det bara arbetet att få ned orden och historien i ett worddokument. En månad har jag på mig, det blir bra det! Jag hinner.