Efter de senaste dagarnas bergochdalbana så har jag landat i min kropp och hunnit ikapp. Är grundad igen och tacksam över att jag lärt mig att luta mig tillbaka mot mitt mantra: om det är meningen så blir det av.
Det är så lätt att förlora sig i känslosvängningar, att ödsla onödig energi på sånt som inte går att påverka ... been there, tried that ... (jobbigt!) så mycket bättre att okeya livet och flyta med.
Igår var jag ordentligt trött i benen, förstod inte varför? Hade inte tränat annorlunda eller gjort något speciellt som hade varit fysiskt utmanande. Konstigt?
Kunde det vara så att bergochdalbanan satt sig mer i benen än i huvudet? Att turbulensen ockuperat kroppen? Kanske?
Gick och tränade med en undran hur det skulle gå? Trötta ben på pulspass, skulle de orka?
Sega och motvilliga ställde de upp. Kom in i andra andningen och tröttheten rann bort. Så skönt att få rensa bort slaggprodukter ur kroppen, bli svettig och ta ut sig riktigt ordentligt.
Idag är jag i balans igen. Underbart!
Ha en härlig fredag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar