Vi stod i bageriet och hon skulle förbereda deg inför bak (till dagen efter). Då kom frågan och helt ärligt visste jag inte hur jag skulle svara. Det var visserligen en relativt uppgift eftersom svaret förväntades bli ett ja alternativt ett nej. Min vän känner mig väl, hon noterade pausen och sa att jag inte alls behövde säga ja ...
I mitt huvud hölls en diskussion, för och emot erbjudandet. Skulle jag tacka ja för att vara snäll eller skulle jag tacka nej? Vad ville jag egentligen? Baka bröd ... av surdeg?
Om du frågat min mamma, pappa eller mina syskon under min uppväxt så skulle de ha svarat att jag självklart sagt ja till chansen att få en sån dyrgrip. Då bakade jag massor av bröd och hade en tanke att jag aldrig skulle köpa fabriks bakat MEN tider kan förändras.
Om du skulle fråga min man eller våra söner så skulle de antagligen skaka på huvudet. De vet att jag kan men att jag ytterst sällan har lust. Exakt detta vet även min vän så hon gav mig chansen att enkelt backa ur. Samtidigt visste jag att detta erbjudande var för fint för att säga nej till ... så jag sa ja.
"Du kan alltid spola bort det ... om du ångrar dig"
"Jag gör främst det jag har lust med ... "
"Så är det alltid, känn ingen press"
Tacksam tog jag emot 200 gram surdegs sats samtidigt som jag fick en instruktion hur jag matematiskt skulle beräkna mjöl och vatten den dag jag ville kicka igång jäsningen och förbereda en deg, det tog två dagar.
Förberedande deg gjordes och fick vila i kylskåpet över natten. Följde därefter Googles anvisningar och efter en halv dag doftade köket ljuvligt av det nygräddade surdegsbrödet. Smaksatte med havregryn och havssalt.
Jag kan om jag vill, så är det och igår ville jag :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar