Jag har utvecklingspotential!

Känns underbart att se det på det viset, så oerhört mycket finare, roligare och smartare.

Igår tränade jag igen och för första gången på kanske två år gick jag på ett intensivpass (den typ av träning jag alltid älskat).

Min fysiska träning har sett så annorlunda ut sedan vi flyttade från stan ut till vår idyll. Jag har inte fått till den egna träningen tidsmässigt, först på grund av arbetstider i butiken, därefter blev mannen sjuk och livets prioriteringar ändrades och sen när mina möjligheter att hitta egen träningstid blev möjliga igen så har det varit/är svårt då jag håller yogaklasser när gruppträning erbjuds i vårt närområde. Men på söndagar har jag oftast både tid och möjlighet. Hittade ett pass (för ett år sedan) som är roligt och gör mig glad. Jippi!

Eftersom jag är långt ifrån så aktiv som tidigare år så har jag varit nöjd. Visserligen vill jag mer men har tänkt att situationen varit "good enough".

Vändpunkten kom förra helgen. Jag stod utanför träningssalen och kollade på intensivpasset vilket var i sitt slutskede. Tänkte att detta skulle varit mitt självklara val för ett antal år sedan. Alla såg grymt vältränade ut. De svettades ymnigt och jag konstaterade att min kropp nog inte var/är redo ännu.

Då såg jag henne, vår granne!? Var hon här? Orkade hon intensiv? WTF! Någonting hände i mitt huvud. Min tävlingsinstinkt, prestationskvinnan som jag arbetar mig bort ifrån, klev in och tog över. Alltså, vad sjutton, kan grannen så kan jag! Visst hon kanske har oerhört bra kondition? Men något viskade att allt handlade om inställning och att jag blivit för bekväm. Där och då beslöt jag att nästa gång så skulle minsann även jag träna en timme tidigare. Utmana både kondition och styrka. Hitta tillbaka till den kropp jag en gång hade.

Sagt och gjort. Igår gick jag iväg. Beslöt att verkligen lyssna på kroppen och vara snäll. Att det är helt okey att ställa sig längst bak, att gå ner på knä och göra armhävningar och att hålla tillbaka flåset lite så att jag skulle orka hela passet. Träffade en bekant som också varit borta från träningen ett tag så vi boostade och pushade varandra före och efter.

Jag gjorde det! Så grymt nöjd över mig själv!!! Det bästa var att jag verkligen lät kroppen bestämma. Att jag lät bli att pressa mig för hårt, att jag hade roligt och att timmen gav mersmak. Jag har utvecklingspotential. Finns stor möjlighet att utvecklas, att bygga styrka och flås, att orka göra alla armhävningar på tårna och öka tempot i konditionsdelen.

Så tack kära granne för att jag såg dig förra helgen! Att det gav mig en spark i baken att våga avancera till nästa nivå ... bara för att jag kan och är mogen.