Jag och mannen har en uppgörelse, en deal ... eller NEJ det har vi inte, ändå fortgår "avtalet".
Han lämnar alla kantbitar på våra bröd och eftersom jag inte vill eller kan slänga mat som är okey så äter jag upp dessa. Egentligen har jag ingen lust men om jag inte gör det så skulle massor av brödbitar hamna i komposten.
I mig finns en gen som vägrar slänga schysst mat, för mig är det mer eller mindre en dödssynd. Så jag blir slasktratten, den som tar resterna.
Tro nu inte att jag lider eller att jag går omkring och suckar (det sista händer dock emellanåt när jag har en sämre dag) nä, jag gillar läget och äter kantbitarna som samlas i en av fryslådorna. Oftast funderar jag inte ens på vår deal. Det finns annat som mannen backar på, vilket innebär att vi kompletterar varandra. Ett förhållande handlar om att ge och ta, att kompromissa, så kantbitar är inget större skav.
Hur kompromissar du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar