Att bli utmanad och vara totalt oförberedd

Härom dagen skrev jag att äventyr och utmaningar motiverar mig. Sant, absolut... eller?

Under ett frukostmöte lyssnade jag bland annat på tre löpcoacher och profiler, vilka sålde in de lopp som finns att anmäla sig till i min stad. Intressant men fungerar inte på mig. Jag har sprungit några lopp med flera års mellanrum och konstaterat att de har sin charm men jag motiveras inte av tävlingsdelen.

Min plan är att knyta på mig löparskorna inom kort och ge mig ut men då för att njuta i min ensamhet. Jag vill springa enbart för min egen skull och bryr mig faktiskt inte om vilken tid jag avverkar en halvmil eller en mil på. Har slutat med musik i öronen, springer hellre till fågelsång och avlägsna motorljud, allt för att slippa hamna i eventuell prestation. Vill som sagt njuta och bara vara.

En av profilerna (som bland annat sprungit ett tiotal långlopp som maraton) imponerade på mig. Han fick frågan vem som är hans förebild? Svaret värmde långt in i hjärtat:

"Jag tänker att någon måste bli sist och det kan gärna vara jag. Mina förebilder är de gamla och unga som hänger i slutgruppen och kämpar, för att de vill."

Sen fick vi veta att denne man mitt i ett maratonlopp i Madrid tog ett fikastopp (har tydligen alltid lite pengar på sig), satte sig på ett café och beställde in te och croissant! När han ätit upp fortsatte han loppet. Wow underbart! Här snackar vi livskvalitet. Heja honom!

Nåja, nu till utmaningen som oväntat dök upp för oss alla under detta frukostmöte. I en skål hade var och en av oss lämnat visitkort. Innan mötet avrundades skulle det dras visitkortsvinster. Håll i hatten, fyra av vinsterna innebar en "3 i 1" (typ kinderegg) utmaning:

• få genomföra en äventyrsbana   ... ja tack gärna
• äta en god lunch   ... ja tack gärna
• springa tillbaka in till stan, ca 2,5 mil   ... oops, lite väl långt ... nej tack

Kan meddela att det var fler än jag som hoppades att deras namn INTE skulle fiskas upp ur skålen. 

Ja, jag vet att jag skulle fixa utmaningen med lite eller mycket mängdträning. Bara det att 2,5 mil är långt. Fötter, knän och/eller höfter slits rejält dessutom antar jag att löpningen sker på asfalt vilket min kropp ogillar.

Så sanningen att säga ville jag inte alls bli utmanad, kände mig inte redo och hoppades på min tur att slippa bli dragen. Många höll andan och flera drog djupa andetag när deras namn lästes upp, en del visste nog inte om de skulle skratta eller gråta? Själv kom jag undan och anades ut. 

En av de lyckliga (?) vinnarna av utmaningen sa efteråt att hon ska springa med maratonmannen, kanske tar de sig en fika eller går ett stycke. Jag säger heja er!

Kram