Nu har jag haft en sån där arbetsdag igen, en sån där som jag helst vill radera och deletea. Snabbspola framåt. Fast om jag ska vara riktigt ärlig så var inte hela dagen tung, bara delen fram till min sena lunch.
Det känns som att vi aldrig hinner ikapp, som om tåget skenar bakom oss och att vi konstant släcker eldar vilka hela tiden sprider sig. Bra arbetsmiljö? Nä knappast. Bra personalpolitik från chefer högre upp? Svar: nej. Bra arbetskollegor? JA.
Jag är less på att de extremt stora leveranserna aldrig tar slut, att vi inte lägre har någon lagringsplats och att vi inte hinner med kunderna så som vi borde.
Hamnade i en dipp och tänkte: "NU säger jag upp mig! Jag skiter i att jag blir arbetslös, detta är inte värdigt. Jag/vi är värda så mycket mer än att behöva stå ut med detta."
Så blev det äntligen min tur att gå på lunch och få äta. Jag fyllde på depåerna, drack en kopp kaffe och blodsockret hamnade på rätt nivå. Landade i mig själv och satte ord på känslan som gnagt. Kreativiteten återvände.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar