Visste stunder är jag mindre nöjd med mig själv ... som igår.
Min hjärna går på högvarv och hela mitt liv handlar om multitasking. Så länge jag själv styr mina åtaganden så fungerar tillvaron ... eller inte?
Härom dagen skickade jag in min uppsats/fördjupningsuppgift, i god tid! Kändes skönt att bocka av en större uppgift på min attgöralista.
Så läste jag ett inlägg från vår lärare på utbildningen när jag pausade från lådpackande. Hon funderade på hur någon skulle kunna arbeta i det varma sommarvädret. Själv skulle hon börja gå igenom våra klassplaner ... några saknades dock.
En känsla av iskallt vatten rinnande längs min rygg fick mig att studsa. Klassplanen, den hade jag INTE skickat in. Åh nej ...
Plötsligt insåg jag att den 8/5 passerat och att jag fokuserat på fel uppgift. Min klassplan låg fortfarande i sin linda, den som jag brottats med, som jag vill ska bli bra och ordentligt genomtänkt ... den skulle ha varit inskickad för tolv timmar sedan.
Multitasking verkar inte vara min grej, inte fullt ut, inte när perioden sträcker sig över så många veckor. Jag lät tio tårar rinna och sen bet jag i det sura äpplet. Svarade på lärarens inlägg och skrev precis som det var. Jag är den som inte gjort min läxa. Förlåt, förlåt, förlåt! Lovar skriva klart klassplanen snarast.
Mannen undrade om jag hade ett utkast som han kunde hjälpa mig att skriva rent? Nej, klassplanen är i mitt huvud, dessutom är det mitt ansvar att slutföra mina uppgifter. Kände ändå stor tacksamhet över hans vänliga och omtänksamma erbjudande.
Urladdad laptop, 30 minuter kvar innan arbete, inga ursäkter. Jag satte mig ned och hann en liten bit, packade sen ner allt i väskan och fortsatte på jobbet under min korta rast. Nu har jag en grund men är inte klar.
Fick ett erbjudande av min underbara lärare att få länna in senare, att hon istället kollar igenom min uppsats. Finaste Vevve! Tack!
Fast det känns inte heller rätt. Min klassplan ska in, så jag skriver på den varje ledig stund jag hittar. Kommer snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar