Vad då, undrar du kanske? Eller så bryr du dig inte. Om det sista alternativet vore svaret så skulle du knappast läsa denna blogg.
Nåja, igår skulle jag ha sommaryoga, alldeles i närheten av vårt hus, ute på allmänningen under de skuggande träden. Morgonen började gråmulen och råkall. Vinden ven och det var svårt att förstå att vi snart är i mitten av juli, kändes mer som höst. Hoppet är dock det sista som överger mig. Jag gjorde ett inlägg i sociala medier där jag skrev:
Under eftermiddagen ramlade det in meddelanden från några av de som brukar yoga med mig. En skulle inte hinna hem ifrån Stockholm, en annan var alldeles för trött, en befann sig i sydligaste Sverige och den fjärde kände sig ruggig och nedkyld efter en cykeltur.
Inga konstigheter. Vädret är som det är och jag kan tyvärr inte erbjuda en sal inomhus, åtminstone inte i dagsläget. Eftersom jag vistats utomhus under delar av dagen så kände även jag svag olust mot att yoga i "kylan".
Skulle jag ställa in klassen?
Så lättade molnen och solen visade sig. Plötsligt kändes allt lättare, enklare. Kanske ville några ändå yoga? Jag beslöt att vänta och se. Kanske, kanske inte?
Kändes som om jag hade bakjour, precis som en läkare, att jag behövde vara förberedd så att jag snabbt kunde glida ut på allmänningen om det dök upp en "yogi".
Det kom ingen, alltså INGEN.
Egentligen var detta precis vad jag väntat mig efter alla meddelanden som trillat in. Jag gick därför in och bytte om. För ett år sedan så hade jag analyserat händelsen och kanske känt mig ledsen. Igår ryckte jag mest på axlarna. Fick en ledig kväll som bonus.
Idag vet jag att det inte handlar om mig, att jag är good enough ja till och med bra. Behöver inte möta känslor där jag känner mig "dålig" vilket är skönt.
Igår var helt enkelt ingen idealisk kväll för utomhusyoga, därav frånvaron av yogisar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar