Mitt femårsfirande fortsätter. Det är riktigt roligt att läsa gamla blogginlägg och välja vilket jag ska publicera igen. Idag får du hänga med till Aruba, där jag utmanade min icke existerande tillit till dyktuber. Är de 100% säkra? För en rädsla jag har är att inte få tillräckligt med syre.
Onsdagen den 23e september 2015
Kvitto på villovägar och dyk på schemat
Dagen D och dykkurs med yngste sonen.
Jag stiger upp tidigt och springer barfota längs den kritvita korallsanden. Tänker att idag ska jag ägna hela förmiddagen åt att visualisera mitt dyk. Allt kommer att gå bra och känslan i kroppen att vara underbart härlig! Jag ska vidga mina vyer och lämna min trygghetszon, det blir ett minne för livet.
Laddar batteriet vid poolen och fokuserar på positiva tankar när sonen kommer med sin plånbok.
Dykkvittot är borta? Vår biljett till havet ...
Ta det lugnt, tänker jag och säger att jag INTE städat bort kvittot. Sonen återvänder till lägenheten för att vända uppochner och ut och in på den under tiden som jag plockar upp fokuseringen vid poolkanten igen. Övrig familj jagar kvitto och efter en del turer visar det sig att vår dykbiljett legat i fönstret hela tiden.
Vi blir hämtade med bil och körda till platsen för kursen. Ytterligare ett par ifrån Miami sammanstrålar med oss. Så stöter vi på problem, sonen har diabetes och plötsligt så tycker tjejen i receptionen där vi fyller i hälsodeklaration att läkarintyg behövs. Jag förklarar att jag är förälder och att det är lugnt. Tjejen hänvisar till regler. Då dyker instruktören Steve upp. Vi hälsar och jag förklarar läget. Inga problem svara han och dunkar sonen i ryggen. "Stryk uppgiften om att du har diabetes så är allt okey!"
Efter teori och litet prov är det dags för bassänglektion. Vi får prova ut våtväst, snorkel, simfötter och tuber. Som om det inte vore nog monteras vikter fast runt midjorna. Steve säger att nu kommer dagens träningspass, promenaden till bassängen. Han har rätt. Jag har halva min kroppsvikt på ryggen och tyngden känns ned i ljumskarna. Klumpiga vankar vi genom badande gäster till det stora hotellkomplexets barnpool.
Allt är spännande och jag är fokuserad, ner i poolen och lektionen startar. Upptäcker direkt att jag är sämst, inte alls så cool som jag trott och även om jag klarar av alla moment så får jag göra om vissa. De andra tre är lika snabba som Steve. En gnagande känsla biter sig fast men jag sopar bort den. Så ska vi fylla vårt cyklop med vatten, luta huvudet bakåt och typ fnysa ut luften genom näsan så att vi tömmer cyklopen på vatten. Jag får inte till det.
Instruktionen är tydlig och jag förstår. Ovanför vattenytan är det inga problem men med andningsreglaget i munnen händer något? Jag provar om och om igen. Steve visar och jag provar. Sonen frågar om han kan få instruera mig på svenska? Men hallå, jag fattar!
Steve känner sig dålig, både han och sonen vill väntar in mig. Öva mer, om och om igen. Jag tröstar dem och säger att det är lugnt. Kanske är detta min kropps sätt att visa att jag inte är redo för dyk i havet? Jag har inte full tillit till tuben.
Mitt förnuft säger till mig att jag kan bli en säkerhetsrisk för de övriga om jag dyker och får in vatten i mitt cyklop. Så det enda rätta är att meddela att de får dyka utan mig.
Steve känner sig ännu sämre som instruktör och jag får än en gång klappa honom på axeln. "Det är lugnt. Jag följer gärna med ut i båten och väntar på er där" säger jag. "Är du säker på det? Det kommer att gunga en hel del. Du kan bli sjösjuk" säger Steve. "Japp", svarar jag "inga problem. Jag är van vid båtar"
Vi åker iväg i en liten gummibåt med stor motor. Vattnet sköljer över oss då vi studsar fram över vågorna. Ruff sea. Kanske jag borde stannat kvar? Nej ... andas. Klart jag fixar det här!
Vi ankrar och de andra gör sig klara. Steve lämnar över en kommunikationsradio ifall jag behöver ropa på hjälp? Skulle inte tro det.
När de andra dyker blir jag ensam med solen, vågorna och båten. Jag lägger mig ned på durken för att parera duscharna på bästa sätt. Vinden är stark, båten liten och vågorna stora. Tänker att om jag ska gråta så är det lika bra att jag gör det nu men det kommer inga tårar. Känner mig som en looser men tänker sen att jag trots allt lyckats med det mesta. Bara det nedrans andningsreglaget! Jag som sett mig dyka och älskat det, nu verkar dykning inte alls vara min grej ...
Efter 40 minuter kommer de andra upp till ytan. De har simmat runt en ubåt från andra världskriget och sett massor av fiskar. Höjdpunkten var när de såg jättesköldpaddan, vilken är oerhört skygg och sällan visar sig. Med andra ord ett mycket lyckat dyk. Sonen är salig och jag är lycklig med honom.
Jag är i alla fall cool när det gäller mitt så kallade misslyckande tänker jag och känner mig stark. Så möter jag mannen som undrar hur vi haft det?
Då kommer tårarna, de sprutar som en fontän (precis som på Kalle Anka när han är arg), frågar inte ens om lov och jag fattar ingenting. Snacka om urladdning. Mannen öppnar sin famn och nu är det jag som blir tröstad, det känns skönt.
Ny dag, nya möjligheter
Ta tillvara på nuet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar