I morgon är det 12 veckor sedan jag åkte in till Stockholm med en kompis och hämtade Stanley och Audrey på kattcaféet. Med andra ord så har de bott hos oss i nästan 3 månader.
Fortfarande är känslan att det hänt massor samtidigt som det inte gjort det, som om vi fortfarande står på ruta ett. Vi har inga knäkatter och kanske kommer vi aldrig att få det men de kommunicerar, framför allt då de vill ha mat. Stanley pratar mer med mannen än med mig men samtidigt känns det som att jag ligger ett halvt steg före vad gäller närhet.
Stanley tycker om att bli klappad medan Audrey fortfarande skyr händer så länge de inte bjuder på mat. Däremot kan hon själv nosa på oss och ligga kvar (med visst säkerhetsavstånd) då vi sätter oss i soffan eller lägger oss i sängen.
Audrey leker för fullt och är bra på att sysselsätta sig själv samt emellanåt få igång sin kompis. Stanley har i större utsträckning börjat leka men kommer av sig när A dyker upp för att kolla om han gör något kul?
Långsamt blir de tryggare även om S vissa dagar är synbart nervigare än andra. Varför har vi ingen aning om, det bara är så men vi hoppas att rädslan ebbar ut och ersätts med tillit. I det här läget är det tur att det är ungefär ett halvår kvar till vi eventuellt kan låta dem upptäcka världen utanför huset. Audrey är redan på väg, hon sitter nyfiket på dörrmattan om vi varit ute och hon hör att vi är på väg in
Men även om de tror att de vill ut så är de inte redo. Alldeles för mycket kan skrämma dem, framför allt Stanley och vem vet vad som händer då? Kanske får vi inte in dem igen? Kanske flyr de i panik och glömmer bort att de faktiskt har ett tryggt hem som de börjat acceptera?
Audrey kommer vissa morgnar och lägger sig mellan mina ben (ovanpå täcket) i väntan på att jag ska stiga upp och servera frukost, andra morgnar möts vi i trappan. Peppar, peppar så har inga fler incidenter med nerkissade lakan inträffat på 1,5 månad.
Katterna tycker med andra ord att vi är okey men inte att vi tillhör deras flock. En dag hoppas vi att de ändrar sig och presenterar oss som en del av deras lilla familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar