Små stunder av lycka!

Natten till fredag hände något jag längtat efter men inte vågat hoppas på. Trodde att "det tåget" gick när regler sattes upp i vårt sovrum för Audrey.

• inget bus med fötter i sängen
• kissfria lakan

Den senaste månaden har Audrey förstått reglerna vilket inneburit att jag fått sova ifred och att hon slutat hoppa upp i sängen. De har tittat in på morgonen för att kolla om det är dags för "mat, mat" men mest hållit sig på golvet nedanför sängen.

Snyggt att de lärt sig reglerna men tråkigt att de trott att sängen är förbjudet område. Däremot har främst Audrey sovit på min sida en stund under eftermiddagarna och lärt sig förstå att det är okey.

Så igår tidigt på morgonen hände det igen, jag kände en liten kattkropp lägga sig tillrätta mellan mina ben. Vågade knappt andas av rädsla att hon skulle bli rädd och hoppa ner. Så kände jag att de var två ... Stanley hade lagt sig bredvid. De tvättade varandra och jag låg alldeles stilla. Låtsades att jag sov.

För mig är det lycka när våra katter vågar söka närhet. När de visar en stunds tillit. Mitt hjärta smälter och jag bevarar stunden på en sammetskudde i mitt hjärta (för vem vet hur morgondagen blir???).

Har glatt noterat att Stanley kan stryka sin kind mot min hand när han nosar godmorgon och vet att "mat, mat" är i intågande. Små, små stunder av lycka!

Ett steg i taget, en dag i sänder.