Nej ... men ... hallå? Varför?

Dagens inlägg handlar om något som sas för flera år sedan, inte av mig utan till mig och som undertecknad reagerade på samt funderade över. Ett uttalande som lika aktuellt idag som då.

Allt skedde i en paus mellan min egen och klassen som precis genomförts, det bjöds på fika, minglades och småpratades. Jag hälsade på en manlig yogalärare som sa mer eller mindre direkt sa någonting som provocerade mig:

"Fler borde bränna ut sig!"

Nej ... men ... hallå? Varför?

Mannen menade att människan inte tänker efter, inte lyssnar in och heller inte tar ansvar för sitt mående förrän det är i elfte timmen, då när de inte längre har något val.

I mitt huvud så låter detta så drastiskt. Jag tror att vi kan förändra våra liv i små eller stora steg om vi har modet att våga. Om någon stöttar oss. Om vi lär våra barn och ger dem verktyg att kritiskt granska och göra de aktiva val de önskar, vilka är hållbara både för kropp och själ.

Jag vill aldrig sluta tro på människan (även om jag emellanåt tvivlar både på jobbet och när nyhetssändningar rapporteras). Igår såg jag och mannen Sagan om ringen (igen). Det hotande mörkret men i detta den lilla låga av ljus som inte viker sig. Finns så många paralleller till våra egna liv.

Att vara snäll, bry sig om, göra saker som ger en varm magkänsla (utan att förvänta sig få något tillbaka), hjälpa varandra och lyssna är sånt som sprider varma, goda och kärleksfulla ringar på vattnet. Så nej, i min värld ska ingen behöva bränna ut sig ... utan istället få möjlighet att dra i handbromsen och göra omval.