Lejonkungen har fått klartecken, både från polisen vad gäller intyg samt myndigheter i Kanada. Väntar på det slutgiltiga beskedet, det som innebär bokning av flygbiljett över till västkusten och Vancover.
Idag har mannen och sonen inhandlat väska modell större samt ny superlätt laptop. Varje detalj är ett steg närmare avfärd. En dröm som är på väg att förverkligas. Ett liv som kommer att förändras. En människa som utmanar sig själv och växer. Just nu tror jag inte att lejonkungen riktigt förstår vidden och konsekvensen av sitt beslut. Kanske inte jag heller?
Att resa så långt, alldeles själv innebär att han kommer att behöva stå ut med en del ensamhet innan han skapat nya relationer. Tack och lov (eller?) så finns Skype och sociala medier. Känslan av att finnas närmare (än vad vi faktiskt kommer att vara) blir påtaglig och förståndet hänger inte riktigt med. Så var det när storebror astronauten tillbringade nästan ett år i Australien.
Mitt mammahjärta vill att lejonkungen ska åka för det är vad han önskar. Ut på äventyr och växa som individ. Samtidigt vet jag att det kommer att bli tomt. Men vem är jag att hindra tidens gång? Sonen är flygfärdig och det är dags att släppa taget ... på riktigt.
"Mamma, kommer du och hälsar på?", frågar lejonkungen.
"Självklart!", svarar jag och hoppas att det är möjligt.
Nu när jag skriver så börjar tårar rinna. Plötsligt kommer avskedet så nära och jag reagerar på ett sätt som förvånar mig själv. Trodde inte att dagens skrivande skulle påverka mig så här. Men det är som med myntet och medaljen, de har två sidor. Detta är livet. Än har vi några dagar tillsammans, ja kanske veckor? Så det är bara att njuta allt vad det är möjligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar