Så äntligen kom han ... sonen, astronauten. Eller kom? Det mannen hade med sig hem ifrån Arlanda var en kabinväska. Ingen son!? Honom hade mannen släppt av på vägen.
I och för sig visste vi innan men en mammas hopp dör aldrig. Jag fick istället messa en stor kram eftersom grabben aldrig infann sig fysiskt på hemmaplan.
Välkommen hem ... välkommen bort.
Inte nog med att sonen är osynlig, vi har dessutom fått i uppdrag att hålla oss borta ikväll.
Så vad gör kärleksfulla föräldrar? Jo kollar med vänner och försöker bjuda bort oss. Resultat = lyckat, tur att vi har goda och gästvänliga vänner som vi kan "våldgästa"
Få se hur många minuter vi hinner träffa astronauten denna gång när han går på hemstadens gator?
Ha det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar