Om hjärtat / magen fick stå för tänkandet och hjärnan för känslan ... hur skulle världen se ut då? En tankenöt. Jag tror på min magkänsla, den brukar vara ärligare än det huvudet säger.
Ta igår då jag höll en 75 minuter lång hatha vinyasa klass. Planerad, memorerad och ordentligt genomtänkt. För att kunna möta yogisarnas olika nivåer från nybörjare till avancerade så bröt jag ned varje asana så alla kunde anpassa yogan utifrån sin kropp och sina förutsättningar. Props i form av block användes för att hitta rätta känslan.
Klassen var större än jag haft tidigare och jag försökte hitta en balans mellan att assistera och finnas på min matta så att de ovana kunde snegla på mig. Efter passet sökte en yogi upp mig för att ställa några frågor, vi satte oss en stund och när vi pratat klart så var studion tom.
Min mage kunde inte tala om hur yogaklassen upplevts. Fanns inget jubel men heller inget negativt. Mitt huvud satte genast igång att analysera. Hade jag misslyckats? Eller hade klassen varit okey?
För mig är det svårt när responsen uteblir, när utvärderingen inte blir av ...
Jag ställer höga krav på mig själv men vet samtidigt att good enough är bra. Jag är tillräcklig och duger precis som jag är. Varför tvivla???
Gick igenom klassen i huvudet, visste att jag gjort mitt bästa, att jag fått med det jag velat och att jag faktiskt var nöjd med min förmiddag. Om nu någon tyckte annorlunda så är det okey. Jag är nöjd.
Ändå släppte inte tvivlet. Vad hade yogisarna egentligen tyckt???
Hur svårt kan det vara för magen och huvudet att samarbeta? Varför behöver hjärnan så frön som är allt annat än kärleksfulla?
Så sent igår kväll kom ett sms: "Tack för en underbar yogaklass. Steg för steg guidade/utmanade du oss. Så bra"
Där fick jag ett svar. En yogi som delgav sin upplevelse. Känner stor tacksamhet. En person hade en positiv stund på mattan, det räcker långt för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar