Har haft ett dygn med extrem uppförsbacke, när livet fällt krokben för mig och känslan är att jag vill skrika rakt ut, vråla.
Känns detta igen?
Kanske vet du (som jag) inte vad DU gjort för fel och kanske är det som för mig att DU faktiskt inte gjort något annat än hamnat i kläm. Typ blivit orättvist behandlad.
Det här att anstränga sig, göra sitt absolut bästa och sen bli avvisad känns som att bli huggen i ryggen. Ingen är värd att bli behandlad så.
Själv föredrar jag raka puckar och om jag skulle göra fel så säg det så jag kan göra om och göra rätt.
Oavsett om det är kommunikationsbrist, omedveten eller medveten "taskighet" så gör det ont. Ett förlåt lindrar (om vederbörande förstår och tycker att hen gått för långt).
Jag kan bara gå tillbaka till mig själv, rannsaka vad jag sagt eller gjort och lära mig av eventuella missar. Välja att acceptera och förlåta. Gå vidare och tänka att vissa personer antagligen finns i mitt liv för att jag ska lära mig något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar