Emellanåt när jag är inställd på någonting (exempelvis träna ett visst pass med en särskild tränare) så inser jag att det inte kommer att ske. En vikarie stiger fram och plötsligt vet jag inte vad jag kommer att erbjudas.
För flera år sedan kunde jag bli grymt besviken. Det har aldrig gått så långt att jag lämnat rummet och gått hem (vilket vissa personer gör) men besvikelsen bet sig ändå fast (förstörde) och den stackars vikarien fick aldrig en ärlig chans.
Synd, för ny erfarenhet kan visa sig vara bättre än de gamla traditionella.
Minns inte när jag ändrade mig, bara att jag slutade kolla schemat och de gånger min väntade ledare uteblev sa jag till mig själv: "Okey, spännande!"
Att låta bli att släppa in besvikelsen som fräter, de förutfattade meningarna, säga nej till dömandet och istället låta passet klaras av för att därefter utvärdera situationen, känns schysstare.
Jag försöker tänka: "Okey då var det inte meningen, inte just idag" och faktiskt mår jag mycket bättre när jag accepterar livet precis som det är.
Igår hände det igen, mitt huvud ville bli besviket men jag sa "STOPP, vänta och se". Något tveksam ställde jag mig på golvet, skeptisk MEN upptäckte till min glädje att passet var fullt av dansrörelser och puls. Svetten rann och jag njöt. En riktigt rolig träning. Wow!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar