Att jag aldrig lär mig!?

Igår eftermiddag gick jag en brottningsmatch mot vår humle, den klättrar mot armeringsjärn på sidan mot vår lilla villaväg. För varje år som går blir den större. I höstas togs ett dumt beslut (precis som året innan - att jag aldrig lär mig!?) valde nämligen att lämna humlen till typ nu.

En humle som torkar är svårare att klippa ner, dessutom får jag fullt med små skrapsår (använder inga  handskar - vilket antagligen också är ett sämre beslut). Vår humle är ett enda trassel, då undertecknad lindar rankorna runt staketgallret. Allt sitter ihop. Situationen liknar kombinationen saltvatten - lockigt hår ... du sätter borsten i håret och fastnar.

Bestäm om du ska börja uppifrån eller från marken (med humlen) och klipp en eller ett par knastertorra rankor i taget. Tålamod är ett stort plus och en bra egenskap samt tid.

Jag vann brottningsmatchen även om den var seg. Nu ligger ett berg av fjolårshumle på gruset. Orkade inte slänga den idag, vill ha något att göra en "annan dag" också.