Vad motiverar och vad får dig att tappa lusten?

Astronauten sprang Göteborgsvarvet för ett par veckor sedan och nästa lördag är det dags för Stockholm maraton! Wow, säger jag och imponeras över hans inställning, motivation samt fysiska och mentala styrka. Håller tummarna att värmen som utlovats den 3e juni pausar denna dag. Göteborgsvarvet var en het upplevelse och därför extra tuff. Maraton är ytterligare en mil i stadsmiljö och för alla som ska springa är detta knappast positivt. 

Minns ett frukostmöte för ett par år sedan då jag lyssnade på tre löparcoacher/profiler, vilka sålde in lopp som fanns att anmäla sig till i min stad. Intressant men fungerar inte på mig,  har sprungit några lopp med flera års mellanrum och konstaterat att de har sin charm men att undertecknad inte motiveras av tävlingsdelen.

Min plan är att knyta på mig löparskorna i morgon (igen) och ge mig ut men då för att njuta av egentid. Jag vill springa enbart för min egen skull och bryr mig faktiskt inte om vilken tid som avverkas på en halvmil alternativt en mil på. Har slutat med musik i öronen, springer hellre till fågelsång och avlägsna motorljud, allt för att slippa hamna i eventuell prestation. Vill som sagt njuta och bara vara.

En av profilerna (som bland annat sprungit ett tiotal långlopp samt maraton) imponerade på mig. Han fick frågan vem som är hans förebild? Svaret värmde långt in i hjärtat:

"Jag tänker att någon måste bli sist och det kan gärna vara jag. Mina förebilder är de gamla och unga som hänger i slutgruppen och kämpar, för att de vill."

Sen fick vi veta att denne man mitt i ett maratonlopp i Madrid tog ett fikastopp (har tydligen alltid lite pengar på sig), satte sig på ett café och beställde in te och croissant! När han ätit upp fortsatte han loppet. Wow underbart! Här snackar vi livskvalitet. Heja honom!

Önskar dig en härlig pingstafton