Har precis kommit hem efter ytterligare en härlig vårpromenad i solsken. Snacka om boost för själen. Vi var inte ensamma, ett lämmeltåg av stadsbor flanerade längs ån. Några stod med ryggen mot en vägg och lapade sol, andra satt fridfullt med sitt fika på stadens utecaféer (de som redan nu kan erbjuda första parkett vad gäller värme och utemöbler.
På väg ned på stan måste vi promenera över järnvägsövergången. Idag var bommarna fällda och vi fick vänta. En liten kille stod längst fram med sin mamma. När tåget passerade jublade han och klappade händerna. Det var som om han vunnit högsta vinsten, lillkillen var i extas och svepte med blicken över alla oss andra som stod i närheten. Visst måste väl även vi tycka att tåg är magiska!? Hela åtta vagnar och de var röda! Glädjen och lyckoruset som pojken visade fick mig att le.
När vi nästan var hemma efter vår promenad så fick vi återigen stanna vid bommarna. Som vuxen blir jag inte lika lyrisk som pojken. De påstås att bommarna fälls var fjärde minut om man räknar de tåg som passerar, vet inte om siffran stämmer men känslan är att bommarna oftare är fällda än öppna.
Det är bara att gilla läget och vänta.
Den lilla killen stod kvar på samma ställe med sin mamma, fortfarande applåderande och lika glad. De hade stått en bra stund, pojken och hans mamma, längre än vi varit ute. En lugn och tålmodig vuxen tillsammans med sitt barn. Kanske står de kvar där än?
Solsken och glädje!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar