Vår lilla promenad häromdagen, då jag fick på honom koppel och sen placerade honom innanför min jacka gick över förväntan. Tidigare när jag burit ned katterna till innergården (i koppel) så har de varit vettskrämda, både av känslan att vara fastspända och av alla ljud de förstår och de som de inte har en aning om.
De vill höra skogens sus, fåglar som sjunger och en och annan mus prassla i gräset. Någonstans långt borta kan de acceptera att höra bilmotorer. Inne i stan är det övertryck på stimuli som attackerar deras sinnen. För mycket de inte förstår sig på och då kommer rädslan.
På vår innergård har katterna mest flutit fram, precis som marken långsamt skulle drabbas av översvämning, för att söka skydd i en buske, rabatt eller inne i vårt trapphus. De har närmast påmint om soldater vilka ålar sig under hinderbanans taggtrådsstängsel.
Härom dagen då Tiger vågade sätta ned tassarna på marken och lämna tryggheten innanför min jacka (trots att han hade koppel) undersökte han gården utan att skaka av rädsla eller åla sig fram. Vi var visserligen själva men skillnaden var för mig stor.
Igårkväll fick jag en rungande utskällning eller kanske jag ska skriva jamning. Tiger var minst sagt upprörd över att jag vägrade öppna lägenhetsdörren ut till trapphuset. Jag fick känslan av att han ville hela vägen ut på gården och att han faktiskt kunde tänka sig både jacka och koppel.
Svaret blev nej, klockan var mycket och jag orkade inte. Försökte säga till Tiger att det var taskig timing men han blängde tillbaka. Jag lovade att låta honom gå ut idag ...
Nu sover han sin förmiddagslur men jag vet att han inte glömt och lovat är lovat. Frågan kvarstår, är det här smart eller gör jag mig själv en björntjänst?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar