Jag är osams med min mage eller egentligen är det så att jag inte är osams men att min mage är både upprörd och sur ... på mig.
Emellanåt hamnar vi i denna återvändsgränd. Jag får ta mitt förnuft till fånga och be om ursäkt, skärpa till mig!
Min mage gör aldrig fel men det gör jag.
Det är när jag tappar bort mig i för många koppar kaffe (det är ju sååå gott) och som i detta fall i kombination med att jag ätit sämre, Du hör ju själv, det är JAG som är boven i dramat. Den stackars magen är som en förälder som förgäves försöker få sitt tjuriga barn att lyssna ...
Så nu är det bara en sak som gäller, dra i handbromsen, skippa kaffet och lyssna på vad kroppen vill, den är betydligt klokare än jag.
Te är också gott ...
Lovar att lyssna och att äta bra. Får se när kroppen och magen tycker att jag är redo att ta egna beslut igen?
Hej svejs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar