Tack för alla glada tillrop och för ert stöd igår, det värmer mitt hjärta.
Work shopen gick bra, så bra som jag enbart vågat önska. Är oerhört tacksam över möjligheten att ständigt få utmana mig, över de som kom och över att jag litar på min egen förmåga.
Blev inte nervös, kände mig fullständigt trygg och vetskapen att jag var väl förberedd gjorde att jag avslappnat kunde möta deltagarna. Väl medveten om att "shit might happen" men ... skulle trassel uppstå så klarar jag det med, improvisera och skjuta från höften är ingenting jag är rädd för.
Min främsta förhoppning var att gruppen skulle få något med sig hem, att var och en kände att åtminstone "en sak" gjort skillnad eller lämnat någon form av intryck. En work shop är inte bara den som leder den utan också de som är med för "gästen gör festen!"
Min första tanke när jag vaknade var att fläta in tunn ståltråd i två flätor a' la Pippi. Hann inte. Vad jag istället fick lust med var att bjuda in mamma, pappa och farmor, låta de hänga med till Hera Hub. Inte för att jag behövde deras sällskap utan för att jag ville ge dem möjlighet att uppleva känslan som finns på plats.
Ja, ingen av mina föräldrar lever, inte heller min farmor, de blickar ned på oss från himlen. Så vad jag gjorde var att bära en ring som pappa köpte till farmor för sin första lön. Mamma stod för ett vackert bälte samt det armband jag placerade runt min handled.
Tack, tack, tack! Jag somnade med ett leende på läpparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar