Den sträckning jag blev orolig över härom dagen uteblev tack vare att jag gjorde som jag gjorde, jippi! Inte ens minsta lilla muskelknut bråkade när jag försiktigt och undersökande genomförde gårdagens morgonpraktik. Märkte var "skavet" dröjde kvar men hade fortfarande samma rörelseomfång och belastningsmöjligheter.
Äntligen kunde mina höfter få stå i fokus och veckans vinyasa landade både på mattan och i planeringsblocket.
Men om jag ska vara riktigt ärlig så var det vid ett tillfälle, när jag pressade insida knän mot överarmar som en stråle av lindrig smärta löpte från triggerpunkten ner längs armen och ut i fingertopparna. I sånna lägen tänker jag "bra!" och håller kvar. Andades djupt och kände in signalen tills den protesterat klart. Borta!
För att dubbelkolla kroppen gick jag iväg och tränade. Allt flöt och det fanns inga tecken på skav. Däremot var benen tunga och sega. Inte så att någon annan märkte, mer en känsla inuti. Tolkar det som att min kropp varit borta lite för länge från gruppträningspass. (Kan även ha varit dagsform ...)
Jag önskar mer studsbolls effekt i benen och för det finns enbart ett botemedel ... träna puls. Ordinationen bör därför vara: mer spring, hopp och studs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar