Är du som Skalman och drar fram ett paraply?

Vissa stunder när livet byter riktning och stigen framför är snårig och ogenomtränglig så fladdrar det förbi tankar som vill tränga sig in: vad händer nu och kommer allt att lösa sig?

Tänk dig Kalle Anka som springer för sitt liv utan att komma någon vart, bara för att han har hamnat på ett löpband. Eller att solen skiner, det är vackert väder men över just dig har ett litet regnmoln placerat sig och tömmer sig fullkomligt, har du tur är du som Skalman och drar fram ett paraply ur dina gömmor.

Det är av motgångar vi lär oss sägs det,  vilket kan vara sant. Kanske kommer vi dessutom att vara tacksamma längre fram över den nya erfarenheten? Men i ovissheten finns tvivel och en undran hur mycket jag själv kan påverka eller om det är bättre att leta upp en ny riktning med annan stig? 

Finns inget rätt svar och i min värld så kommer det att lösa sig, kanske inte som jag tänkt men som det är menat. Låter det flummigt? Ja, kanske. Jag mår bäst av att välja tillit. I allt mörker finns ljus; gäller bara att hitta lampan samt tända den.

Hej hopp!