"Jag har grav dyslexi"

... sa han och bad samtidigt om ursäkt för att han var så långsam och den ende som fortfarande satt i salen och skrev. 

"Du sitter så länge du behöver", svarade jag, "eller till klockan sex, då är skrivtiden över".

"Du får väl betalt?", undrade han. Jag nickade.

Först när studenten uttryckt att han har dyslexi föll polletten ned. Jag som arbetat i specialundervisningen borde förstått men tänkte att killen var extra noggrann med sin textredigering (trots att de skrev i företagsekonomi). 

Stackarn. Tentan var nästan över och här satt en student på en anpassad tentamen (för första gången ever) och fick inte all den hjälp han var berättigad till. Det finns specialprogram på datorerna och om han pluggat längre och vetat eller om undertecknad frågat innan vi startade så hade killen kunnat få tillgång till både textuppläsning och rättstavningsprogram.

I det skede vi befann oss insåg jag att det var för sent, att säga detta nu/då skulle enbart stressa honom, valde därför att vara tyst. 

Ungefär tjugo minuter senare meddelade studenten att han var redo att lämna in sin tenta. DÅ berättade jag om specialprogrammen och att han har rätt till dessa från start. Killen tittade på mig och sa:

"Hoppas du jobbar då".

Han blev aldrig sur eller upprörd över att ha kämpat delvis i onödan utan enbart tacksam. Vi hade ett bra snack och önskade varandra en trevlig kväll.