Förra veckan efter ett avslutat arbetspass ville en kollega att jag skulle dröja kvar. "Det tar enbart en minut", sa personen och jag nickade. Funderade lie kort vad vederbörande hade på hjärtat som tydligen var viktigt och konstaterade att jag inte hade en aning?
Hen hade bytt av mig i en anpassad sal då jag behövde gå på toaletten och erkände att hen "tjuvkikat" på mina skisser (som låg helt öppet, vilket betydde att hen knappast tjuvkikat. Under pågående tentamina får vi inte läsa eller göra något som tar bort uppmärksamheten från studenterna men för att hålla mig vaken brukar jag teckna eller rita mönster vilka eventuellt färgläggs.)
Min kollega undrade om jag pluggat grafisk formgivning och det har jag, om än för länge sedan. Hen sa att de små skisserna var bedårande och undrade om undertecknad funderat på att illustera barnböcker?
"Ja", svarade jag "har skickat in manus och försökt bli utgiven men det är svårt"
"Ge inte upp! Ge aldrig upp om du bär på en dröm", sa kollegan och önskade mig en trevlig helg.
Frågan är om jag har den drömmen kvar? Gav jag upp för lätt? Eller var det inte meningen? Borde jag plocka upp tråden och spinna vidare? Vet inte, får fundera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar