Idag minns jag en episod från min barndom. Min ena syster med änglalockigt hår kammade sig själv men enbart det hon såg i spegeln, med andra ord så missade hon det mesta av sitt blonda vackra hår. (För information var syrran inte gammal men ändå tillräckligt stor för att "kunna själv") Traumat i detta minne var när mamma till slut fick borsta igenom de trassliga lockarna, min syster är nämligen väldigt håröm. Mamma tog lite i taget och min syster grät, efter det borstades håret alltid grundligt och min lillasyster slapp den pina som inneburit så mycket obehag för henne.
Varför detta minne?
Jag borstade precis ut mitt eget ... Efter att ha klippt och slingat håret fick jag produkter i håret som jag inte är van med. Vinden i lockarna har inte gjort det bättre och jag har fuskat med att kamma igenom hela håret. Mitt vilda lockiga rufs trasslade med andra ord ihop sig ordentligt.
Dags att göra något åt saken. Jag brukar vända kalufsen upp och ned över badkaret och reda ut håret. Denna gång fastnade kammen direkt. Jag fick ta små små partier i taget och emellanåt använda muskelstyrka för att ta mig igenom trasslet.
Tack gode Gud att jag inte är håröm!
Nu är lockarna mjuka igen och utdragna. Det vilda är tämjt. Känns bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar