I morgon flyttar Lejonkungen och hur mycket jag än förstår att han vill så känns det i mitt mammahjärta.
Självklart ska han lämna boet, det är som det ska vara, helt naturligt och jag uppmuntrar tanken ... men han kom ju "nyss" hem (ifrån Kanada) och det är sååå mysigt att ha honom till låns.
"Vuxna" barn ska flyga iväg, få skapa sina egna liv, ta ansvar, bli självständiga och växa som människor. Hitta egna rutiner, laga mat och tvätta ... även göra de tråkiga sysslor som mamma och/eller pappa alltid fixat (åt dem).
Hos mig finns en regel: har kidsen flyttat så är inte deras smutstvätt välkommen tillbaka! För sönerna står dörren alltid på glänt men inte för deras illaluktande strumpor eller använda kallingar, det ingår liksom i dealen.
Hemma hos oss skämtar vi om detta, att jag kommer att sakna Lejonkungen och vill boka in fikastunder eller luncher. Då ler sonen och säger "Men jag kommer hem ... så fort jag blir hungrig eller inte har några rena kläder och kanske finns det några matlådor jag kan få?"
Jo tjena ... han vet. Just nu vet jag att det kommer att bli tystare, att Lejonkungen lämnar ett tomrum efter sig även om astronauten i samma veva flyttar in i sitt gamla rum över sommaren. Jag hade gärna haft båda hemma någon månad.
Allt är dock som det ska. Livet går vidare och kidsen flyger ur boet. Jag/vi överlever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar