Så kom funderingarna. Var detta slutet eller inte? Plötsligt blev jag osäker och alldeles blank. Skrivandet stannade av, totalt. Så jag lät texten vara. Sov på saken i flera nätter.
Att skapa sker inte per automatik, snarare tvärt om, det är ett hårt arbete. När det gäller skrivande så är den bästa lösningen ofta att skriva, skriva om och skriva om igen. Suck.
Här kommer tålamodet in, det som kan vara en bristvara. Jag vill bli klar och gå vidare. Bocka av på min todolista men har lärt mig att de djupa andetagen fungerar även här. Vissa uppgifter går inte att skynda på. Suck.
Frågade Lejonkungen om slutet på "sagan" och han serverade en riktig cliffhanger, en cool idé men jag nappar inte. Magkänslan vill något annat och jag står fortfarande med ansiktet mot väggen.
(Precis när jag skriver dessa ord så minns jag en händelse från min tid i specialundervisningen. En kollega bad eleverna att ställa sig mot väggen då det skulle informeras och hen ville ha full uppmärksamhet. Vad som inträffade var att alla utom en placerade ryggen mot väggen, den sista ställde sig med ansiktet mot. I mina ögon varken rätt eller fel. Kollegan hade inte varit tillräckligt tydlig. Ställ dig mot väggen kan absolut innebära att du ställer dig antingen eller om du har svårt att avläsa sociala koder. Ett övertydligt kommando hade kunnat vara: ryggarna mot väggen.)
Just nu känner jag mig mer som den eleven som gjorde tvärt om, försöker göra rätt men det blir avigt. Så min saga är inte klar, inte än. Den behöver ligga till sig, mogna och kanske skrivas om ... eller inte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar