Det är spännande med samarbeten. Märker att det finns tillfällen när de som ska göra något ihop tror att de har samma syfte, samma mål men att verkligheten ser helt annorlunda ut.
I förrgår under min långpromenad i skogen så mötte jag en hund. Inte alls ovanligt i området vi bor men denna var inte kopplad (?) och hur jag än tittade så såg jag varken matte eller husse. Konstigt.
Hunden nosade på stigen och verkade helt inne i sitt utforskande, ungefär som ett litet barn som plötsligt ser någonting intressant och bara måste stanna upp.
När jag närmade mig hunden så kunde jag se någon långt, långt fram. En husse i löparkläder. Min gissning var att de sprungit tillsammans och att mannen inte märkt att hans kompis stannat upp för att precis som Ferdinand lukta.
Husse signalerade, hunden observerade och började sakta lunka framåt. Ingen brådska. Makligt tempo. Mannen väntade in och när hunden kommit ikapp så satte husse fart igen, det var bara det att det gjorde inte hunden. Den fick upp ett nytt spår och stannade återigen för att nosa. Lukta. Utforska.
Jag strosade bakom detta par och kunde inte annat än småle. Tänkte på när jag arbetade på fritids och skulle promenera med ettorna till skolan eller de gånger jag och kidsen varit på "promenader".
Hunden och hans husse hade (för mig) olika mål med sin vistelse i skogen. Inte alls samma syfte. Husse hade planerat en löptur. Hunden ville gå på upptäcksfärd.
Fanns ingen irritation hos hussen, han gav till slut upp. Insåg att det var lönlöst och lät hunden bestämma takten. Utan överdrift kan jag säga att mitt promenadtempo var betydligt högre än deras löparfart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar