Tog bussen till extrajobbet, något jag undvikit i ett år på grund av coronavirus men som undertecknad var tvungen till då alla andra alternativ föll bort. Ingen möjlighet att vare sig hinna gå eller cykla och att parkera en bil inne i city är på tok för dyrt ...
Satte på mig det svarta tygmunskydd mannen köpt och konstaterade att bussen i stort sätt blev fullsatt och att jag var en av få som täckte näsa samt mun ...
Från grönt till vitt och sen vidare till kladdigt blött = aprilväder i mars.
Är våren på gång eller var det enbart en känsla som infann sig när jag tittade ut genom fönstret (för ett par dagar sedan)? Solen sken och ljuset hade återvänt. Marken var bar och dammade på det sätt som är så typiskt för våren. Men trots alla tecken så var vi många som förstod att det var/är för tidigt, att enligt almanackan är det fortfarande vinter.
Hela min kropp skriker efter värme, efter sol som skapar nytt liv och ger massor av energi. Att få öppna altandörren och krypa ihop under en filt. Att få vända huvudet uppåt och möta ljuset. Att få fräknar på näsan och gyllenbrun hy.
Jag är som en reptil, kryper in i bergssprickan under vintern och går delvis i dvala för att återvända på riktigt när solens första strålar värmer. Redo att lagra och ladda upp så mycket energi som det är möjligt. Ligga på den stekheta stenen och känna hur varje muskel och varenda cell fylls av liv.
Troligtvis får vi vänta ännu ett tag på den varmare våren. Antar att nuet mer handlar om den vårvinter jag växte upp med.
Fördelen med Norrland är kombinationen snö och värmande sol, att åka skidor, slalom, skridskor, promenera eller bara sitta mot en vägg samtidigt som solen värmer.
Här hemma (i Svealand) hamnar vi i ett vakuum mellan vinter och vår, en tid då jag inte riktigt vet vilken årstid vi har?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar